”Mamma, jag är en dålig människa. Jag borde inte få leva.”

 

Jag försöker möta hans blick men han ser bort. Tårarna rinner nedför hans ansikte och hakan är sänkt mot backen när vi går. Jag har hämtat honom från fritids. Jag vet att hans högsta önskan är att få en kompis. Någon att leka med efter skolan men när alla bestämmer lekar så är det ingen som inkluderar honom. Han är sex år och har aldrig haft ett kompiskalas.

 

”Vad hände?”

 

Jag frågar trots att jag vet svaret. Pedagogerna har berättat om hur arg han blivit i kapprummet. Ingen vet riktigt vad som hände innan och allra minst min son.

 

”Jag slog Daniel fast än jag inte ville. Mina händer bara slog till honom.”

 

Han gråter tyst medan vi går hemåt hand i hand. Jag vill trösta honom. Säga att det inte gör något och att det kommer att ordna sig. Men jag kan inte för jag vet att det visst spelar roll. Vi bor på en liten ort. Han går på en liten skola. Det blir inte lättare att få kompisar när man slår dem även om jag vet att han är världens snällaste kille egentligen.

 

Jag pratade med barnpsykologen om att han slogs. Hon sa att det var dags att berätta för honom att han har adhd. Han måste få en förklaring till varför han har så svårt att låta bli att slåss. Varför det känns  som om armen är den som slår trots att han själv inte vill.

 

Jag hade inte berättat att han har adhd. Jag hade inte tyckt att det var viktigt med själva diagnosen utan vi hade pratat om att man var olika. Att alla hade olika styrkor och svagheter. Men nu var det alltså dags. Hur skulle jag göra det på bästa sätt?

 

Jag bestämde mig för att rita för honom. Jag började med att säga att han hade något som heter adhd och det kan gör att man blir arg snabbt.  För de som inte har adhd så är de först glada (pekade på den gröna linjen), sedan kanske de blir lite irriterade (pekade på den orangea linjen) och sedan efter ett tag blir de arga.

Men när man har adhd så är man först glad, sedan är man kanske en kort stund irriterad för snabbt blir man JÄTTEARG. Jag visar dramatiskt på den röda linjen. Han tittar intresserat på teckningen.

”Som jag mamma! Jag blir ju jättearg!”

”Ja och det beror på att du har adhd. När du är så där jättearg det är då dina armar slåss.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag visar en teckning till och förklarar att när man har adhd så är man också bra på en del saker och mindre bra på andra. Jämfört med andra så kan den som har adhd vara bättre på att komma på många idéer, lära sig roliga saker snabbt och göra saker fort. Och jämfört med andra, utan adhd, så var det svårt att sitta stilla, låta bli att slåss och prata med lagom röstvolym.

 

Han kände igen sig och blev väldigt intresserad av staplarna och vi fick en bra diskussion om vad de innebar och hur det var för honom.  [Vill du ha fler exempel från vardagen? Ladda ner min e-bok gratis!]

 

 

Dagen efter tog jag med teckningarna till förskoleklassen. Jag frågade om han ville berätta för fröken om dem? Han sken upp och började genast berätta att han har adhd och då är man bra på det här och har svårt för det där. Och att det var därför han blev så arg ibland fast han inte ville och så vidare. Fröken som så klart visste allt redan lyssnade, nickade och bekräftade det han sa om både styrkor och svagheter.

Några veckor senare fick jag dessutom höra att han ställt sig inför hela förskoleklassen och visat teckningarna och berättat för klasskompisarna om sin adhd.

 

Jag kunde inte vara mer lättad över att adhd aldrig blev skämmigt eller konstigt. Bara så som det var. [Jag kan inte förändra mitt barn]

 

Hur berättade du för ditt barn om diagnosen? Berätta gärna!

 

Många hälsningar!

Adhd och föräldraskap. I veckan var jag på middag med människor jag inte träffat tidigare. Vanligaste frågan är ju så klart vad man jobbar med. Jag svarade att jag höll föredrag och gjorde webbkurser om hur man får vardagen att funka med barn med adhd.

 

”Hur kommer det sig?”

 

Jag svarade att jag har barn med adhd och jag vill hjälpa andra föräldrar och pedagoger med mina erfarenheter.

 

Gillande nickar och sedan:

 

”Har inte alla lite adhd nu för tiden?” 

 

Jag får höra det ganska ofta som om adhd är modernt. Något man kan få om man vill. Och jag fattar det. Jag fattar att folk inte har koll. Det hade inte jag heller innan jag själv fick barn med adhd. Och jag fattar att det kan kännas som om det pratas om adhd överallt. Jag tänker att det är bra. Ökad kunskap kan göra vardagen lättre för dem som har diagnos.

 

Så hur är det? Har alla lite adhd nu för tiden? För visst kan många känna igen sig i symptomen för adhd. Svårt att koncentrera sig, lätt bli distraherad, jobbigt att organisera och planera sitt arbete (sitt liv), svårt att lyssna på andra – lätt att avbryta och så vidare. När jag läser igenom listan på vanliga problem så visst, det stämmer in på mig också.

 

Ibland.

 

För även om adhd kallas superkraft och underbart så är grunden för diagnosen en stor svårighet i att få vardagen att fungera. Känner jag igen mig i alla kriterier men ändå inte har några svårigheter att få vardagen att funka – då har jag inget funktionshinder. Då blir det ingen diagnos.

 

Jag har mött vuxna som inte kan betala sina räkningar trots att Kronofogden knackar på, som inte fixar att få in deklarationen ens samma årstid som den har deadline, som gör av med hela lönen två dagar efter den kommit in på kontot. Folk som högpresterar på jobbet men klarar inte av livet hemma. Vuxna som inte har mat i kylskåpet för att antingen är pengarna slut eller så har de glömt att handla. Personer som tar impulsiva sms-lån (hur kan de ens få finnas?!) för att lösa något behov den timmen medan skulderna växer.

 

Jag läste Viktor Frisk bok förra året.  Han gör listor på allt han ska göra: Gå upp, klä på sig, gå till gymmet, duscha, äta frukost osv. Listor på en detaljeringsnivå som ingen person utan en stor svårighet att planera och organisera sitt liv skulle skriva.

 

Diagnos adhd är ingen superkaft och heller inget som finns ”lite överallt”. Det kan vara en galen utmaning att fixa sitt ansvar som vuxen. Strategier för att hjälpa sig själv krävs och förmodligen stöd från någon runt omkring, en partner, en förälder eller kanske en boendestödjare.

 

Det var det här som gjorde att jag kände en stor sorg när min son fick diagnosen. Sorgen över att hans liv alltid skulle vara lite svårare än andras. Att det som var lätt för andra skulle vara svårt för honom. [Vill du ha min bok gratis?]

 

Med det sagt så tror jag på att bygga på de styrkor man har. Det är bra för människor i allmänhet och för personer med adhd i synnerhet. Har man svårt att få ihop olika delar i livet så behöver man folk runt omkring en som ser ens förmågor (och inte bara oförmågor), som peppar och stöttar.  Att bygga på sina styrkor handlar om att skapa ett mindset  som inte skapar nya problem som dåligt självförtroende och en känsla av att livet är kört på förhand. [Jag kan inte förändra mitt barn] Att få möjlighet att utveckla det man är bra på.

 

För det krävs strategier för att få vardagen att fungera. Larm på mobilen, att göra -listor, tydliga prioriteringar, öva på att be om hjälp och så vidare. Det är vad jag vill för min son. Att människor runt omkring honom ska se hans styrkor och inte döma honom efter hans svårigheter. Och att han redan från ung ålder övar på sina strategier för att få vardagen att funka.  Att hjälpa honom med det – det är mitt uppdrag.

 

Hur tänker du kring adhd? Kommentera gärna!

Många hälsningar!

 

 

 

 

Ps. Anmälan forfarande öppen till webbkursen för föräldrar. Det finns tre platser kvar och en kan bli din! Läs mer här. 

Adhd och föräldraskap. När min son var runt tre år så ville jag gå på barnteater med honom. Jag hade aldrig varit på barnteater förut och inte han heller. Det skulle vara på biblioteket och var en typiskt svår situation för honom. Sitta stilla, i vad som förmodligen var en evighet, inte prata utan titta på skådespelet.

 

Jag var osäker på hur det hela skulle fungera. Han var liksom inte den typen av barn som smälte in i en grupp, kollade hur andra gjorde och sedan gjorde lika. Det var precis tvärt om. Stack ut från gruppen, struntade fullkomligt i hur andra gjorde och pratade konstant oavsett situation.

 

Men jag ville ändå testa.

 

Jag fick tips från en kompis (min poddkollega Ulrika Gill) om att ritprata. Jag hade aldrig hört talas om det förut. Och ärligt talat, när hon beskrev vad jag skulle göra var jag mer än tveksam. Varför skulle det där fungera? Men å andra sidan hade jag heller inget att förlora. Jag bestämde mig för att testa.

 

Lite taffligt började jag rita ett rum, ett par streckgubbar som var skådespelarna och så lite ringar för var vi skulle sitta. Och så visade jag Alexander teckningen.

 

Skratta inte nu, men här är teckningen.

”Vi ska gå på teater idag. Det kommer att gå till så här: Vi ska vara i ett rum på biblioteket. Det kommer att andra barn och vuxna där. Vi sitter här. Och vi ska titta och lyssna på två personer som ska berätta en berättelse för oss. De kommer att vara här. Vi ska bara sitta och lyssna. Inte springa runt och inte prata.” [Vill du se fler av mina teckningar? Nu får du min bok gratis!]

 

Sonen tittade på teckningen i vad som kändes som två nanosekunder, sa något och sprang iväg. Och jag minns att jag tänkte – eller hur att det här funkar..! Jag tog med teckningen och innan vi gick in på biblioteket visade jag honom igen. ”Kommer du ihåg? Sitta och titta?” Han kollade ungefär lika snabbt och virvlade sedan in genom dörrarna.

 

Jag hade inga större förhoppningar om att det skulle fungera. Tänkte att om det blir för svårt får vi åka hem helt enkelt. Inte mer med det.

 

Teatern började. Och det visade sig fungera jättebra! Jag var i chock. Sonen satt stilla på lilla pallen. Pratade bara när skådespelarna ställde frågor till publiken. Okej, kanske svarade han lite väl mycket då men strunt i det! Vi var en del av publiken, väckte ingen särskild uppmärksamhet och fick en riktigt bra upplevelse tillsammans! När jag gick därifrån var jag både lättad och upprymd. Sonen bubblade glatt på om teaterberättelsen.

 

Kunde det verkligen fungera SÅ bra?! Kändes overkligt men det fick mig verkligen peppad på att fortsätta använda ritprat som förberedelse för situationer jag visste skulle vara svåra. Och om och om igen har jag märkt hur väl det fungerar. Inte alla gånger men tillräckligt många gånger för att jag varmt kan rekommendera det till alla!

 

Jag ritpratar för min sexåriga dotter nu också. Ibland tar hon pennan från mig och stryker över det hon inte vill vara med om. Hahaha – också en lösning. Ibland frågar hon själv efter det: Mamma kan du rita vad som ska hända.

 

För att det här är så bra måste bara säga några ord om Funka med adhd:s webbkurs. Jag och Ulrika Gill (pedagog med många års erfarenhet av att möta barn med särskilda behov och visualisering som sin superkraft) har faktiskt samlat våra bästa tips för strategier och mindset i en webbkurs nu.

 

Den heter Bli den förälder du vill vara och i den får du:

• Sätta ord på vad som är viktig i ditt föräldraskap
• Insikter och metoder för hur du kan bemöta ditt barn för att få det beteende hos barnet som du önskar
• Metoder för ritprat och andra visualiseringar
• Tillgång till en Facebookgrupp där du kan utbyta erfarenheter från andra föräldrar i samma situation.

Bonusar direkt när du anmäler dig

1. Boken Hur får man det att funka? Inspiration för föräldrar och pedagoger som gratis e-bok
2. Onlineföredrag ”Väl fungerande vardag med barn med adhd”

Låter det intressant? Läs mer här.

Vill du kolla in hur den ser ut på insidan? Se här.

Frågor? Hör av dig till jill@funkamedadhd.se

Ha det fint!

Flickors adhd ser ofta annorlunda ut jämfört med pojkar.  Jag blev uppmärksammad på det när vi spelade in den här veckans poddavsnitt med Mrs Hyper  (släpps 8 mars – missa inte det!). Att tjejer och killars adhd kan se så olika ut att man helt missar tjejerna.

 

Jag sitter där, lyssnar på hennes berättelse, ställer frågor och tänker att herregud det låter som om hon beskriver mitt barn.

 

Min dotter.

 

Min dotter som inte har någon diagnos men som jag har tänkt hundra gånger – vad är det för fel på henne?! Varför blir hon så hysterisk för ”allting”?! Jag tar fram fel mugg till mjölken, katastrof. Jag häller i chokladpulver i glaset när hon hade tänkt att göra det. Katastrof. Jag säger (i välment försök att förbereda) att idag ska du tvätta håret. Utbrott för ”jag vill inte höra om sådant där! Varför säger du sånt?!!” Hon som inte vill ha ett familjekalas för att det är jobbigt när vuxna skrattar. Och hon vill inte att de ska skratta åt henne.

 

Min dotter som älskar att räkna och flitigt sitter med sin lilla anteckningsbok och skriver 1+1=2. Eller skriver alla tjejernas namn på förskolan bara för att det är roligt att göra bokstäver. Hon som minns vilken dag det är och faktiskt kan följa instruktioner i flera led. Hon som redan har många vänner och har haft flera kalas fastän hon bara är sex år. Min dotter som faktisk kan hålla röda tråden i ett samtal och inte byter lekar var femte sekund. Vi som bakar och gör roliga saker, aktiviteter som jag aldrig kunde göra med sonen.

 

Vad är vad egentligen? Jag läser på. Hittar undersökningar om hur vi så ofta missar flickors adhd för att de har andra beteenden även om grunden för diagnosen är densamma. Att frågorna kring flickors adhd behöver ställas på ett annat sätt. Att formulären utgår från pojkars adhd. Inte förvånande eftersom den mesta forskningen om kroppen utgår från den manliga kroppen. Mediciner utvecklas med utgångspunkt från hur män fungerar.

 

Jag läser att ”det finns en studie som visar att mammor är mer kritiska till döttrar med adhd än till pojkar med samma diagnos.”

 

Hjälp! Tänk om det är jag?

 

Japp, låter som jag. *skäms*

 

Jag har reflekterat över det själv, att jag har mindre tålamod med hennes utbrott. Varför? För att jag tycker att det blir FÖR mycket. Så korkat. Som om hon mår bra av att bli så arg – att hon blir det för att hon vill, när hon i själva verket får utbrott för att hon inte förmår.

 

Jag läser att flickors problem inte visar sig lika mycket i skolan. De håller i sig själva så hårt i skolan så att de exploderar när de kommer hem. Problemen är ofta större hemma än i skolan och därför blir de utredda senare.

 

Jag tänker på min son när han var i femårsåldern.  Jag tyckte att det fungerade rätt bra hemma men på förskolan, där var det tuffare. Han fick en utredning när han var fem. Diagnos adhd. Ren adhd och mycket adhd.

 

Det är inte så att jag vill ha ett barn till med diagnos. Jag vill bara inte vara den förälder som stoppar huvudet i sanden och inte ser det som är rakt framför en. Min son har fått fantastiskt bra stöd och hjälp. Jag vill att min dotter ska möta samma förståelse hon också oavsett behov.  Inte minst från mig..!

 

Jag har en massa pedagogiska verktyg i min verktygslåda nu efter alla år jag har jobbat med att få en väl fungerande vardag med min son. En del av dem har jag använt för min dotter också. Vissa har fungerat bra andra inte alls. Ibland känns det som om jag står på noll. Som om jag inte lärt mig någonting.

 

Men det är inte sant.

 

Jag har lärt mig att det hänger på mig. Att det enda jag kan påverka är mitt beteende, mitt bemötande och miljön runtomkring. För att jag vet att om jag äger problemet så äger jag också lösningen. Jag varken kan eller ska ändra mitt barn. Kanske har hon adhd, kanske uppfyller hon ”bara” delar av kriterierna men inte alla. Drag av adhd hursomhelst och bör få mitt stöd utifrån det.

 

Känns lite som en nystart. En ny resa som börjar. Hoppas du vill hänga med.

 

Har du en tjej med adhd? Kommentera gärna! Vilka skillnader ser du?

 

Ha det fint!

 

 

 

Ps. Den 9 mars öppnar anmälan till Funka med adhd:s webbkurs: Bli den förälder du vill vara. Missa inte den! Läs mer här.

Medvetet föräldraskap och adhd. Igår stod jag inne på badrummet och borstade håret på femåringen. Sonen (tio år, adhd) kommer in och visar en skål med något grönt i. Han säger glatt:

 

”Kolla här mamma! Jag har gjort ett experiment!”

Jag sneglar i skålen och frågar vad det är.

”Mjölk och karamellfärg!”

”Då får du dricka upp det där. Det är mycket mjölk och det vill jag inte att vi bara kastar bort” säger jag hårt och irriterat. Jag tittar upp från flätan och möter hans blick. Den förändras från glad till sårad till arg på ett ögonblick.

 

”Tänker jag inte göra!” skriker han arg och stormar ut med skålen skvalpande i handen.

 

Jag inser vad jag har gjort. Vilket rikspucko jag är. Jag sätter på snodden på flätan och säger till dottern att jag måste gå och hjälpa brorsan. Hon protesterar eftersom hon var mitt i en berättelse och vill att jag lyssnar klart. Men jag vet att jag inte har lång tid på mig att avvärja utbrottet.

 

Jag går till soffan där han satt sig med skålen på bordet.

”Du är en jävla idiot mamma. Jag hatar dig! Jag ska hälla ut det här i soffan!” skriker han.

”Jag vet, förlåt! Har du alltså gjort ett experiment?”

Han är tyst en stund och situationen står och väger. Jag tittar milt och lite nyfiket på honom och skålen. Inombords håller jag tummarna. Jag frågar:

”Kollade du i experimentboken?”

 

Det tippar över till min fördel.

 

”Ja och jag hade tänkt göra det här.” Han visar mig mjölkexperimentetet. ”Men jag hittade inte allt jag behövde.” Rösten är ivrig igen. Dottern är arg inne på badrummet för att jag gick ifrån henne. You win some, you loose some… Jag ropar att hon ska komma och titta hon också. Spännande grejer på gång här.

 

Plötsligt har allt ordnat sig. Julklappslådan med olika experiment åker fram. Han vill testa och göra en blandning. Det blir fel. Han ger nästan upp men jag parerar med ett förslag om ny lösning. Han fortsätter och kommer på nya idéer. El-grejorna kommer fram. Båda barnen är glada. Samtidigt! [Mamma! Jag hatar dig!]

Jag blir så sjukt trött på mig själv när jag gör så där. För jag vill att han ska ta initiativ till att göra andra saker än att sitta vid datorn. Eller paddan. Eller tv:n. Eller mobilen. Ja du fattar. Jag har köpt en stor bok om experiment och jag har köpt en kemilåda. Inget har blivit använt. Och nu när han faktiskt hade provat, vad blir min reaktion?

 

Jag dömde ut det direkt 🙁

 

För att jag tänkte på att man inte ska slänga mat. Och visst, det ska man inte heller. Men i det här fallet var lite mjölk lätt offrat för att istället bejaka och förstärka att han ville göra något kreativt. Något han kommit på själv.  Om jag vill ha mer av det kan jag ju inte dissa honom när han försöker. Så galet enkelt jag som förälder kan mörda all glädje och kreativitet när den väl uppstår bara för att jag inte var beredd. Har du varit med om det någon gång? [På gång: webbkurs för föräldrar]

 

Nästa gång ska jag göra bättre.’

 

Under våren kommer jag att blogga om personligt ledarskap, medvetet föräldraskap och adhd-strategier. Hoppas du vill hänga med och dela dina erfarenheter!

 

Vill du ha följa bloggen och få lite inspiration i vardagen? Välkommen till Funka med adhd kunskapsbrev!

 

Adhd och föräldraskap. Vi alla som har barn älskar dem och vill deras bästa. Men hur blir man en bra förälder och vad innebär det? Om man försöker blir man någonsin klar? Får man dessutom ett barn med särskilda behov så ställs stora krav eller åtminstone så uppstår stora behov. Jag fick ett barn med adhd. Jag hade ingen kunskap innan om hur man tar hand om barn. Jag hade ingen formulerad idé om hur jag skulle vara som förälder. Jag visste inte vad adhd var eller vad det betydde för mig. Jag började från noll. [Vill du mer inspiration? välkommen till kunskapsbrevet Funka med adhd.]

Det blev ju pinsamt

Först trodde jag att det var adhd jag behövde lära mig om. Vad innebar det för min son? Vilka var svårigheterna? Vad kunde vara styrkorna? Vad var det för anpassningar som krävdes? Men det skulle visa sig att det var mig själv jag behövde lära känna för att komma vidare. För jag upptäckte att jag inte kunde kontrollera mitt barn. Jag kunde inte tvinga honom att sitta stilla, att ”uppföra sig”, att prata lägre eller ”dämpa sig”. Han var hyperaktiv. Han rörde sig konstant. Han slet, rev och slog på saker. Han pratade högt. Han pratade mycket. Frågade mycket. Och det skapade reaktioner hos andra barn och andra vuxna.

Ju mer frustrerad jag blev över att inte kunna kontrollera situationen desto argare blev jag. Det blev ju pinsamt. Jag kände förväntningarna av att sätta ner foten. Säga ifrån på skarpen. Styra upp ungen helt enkelt. Problemet var ju att det inte fungerade. Visst kunde jag bli arg och ryta till. Men det gav inget resultat. Vi var bara två som skrek istället för en. Och skrikandet fick mig att känna mig som en usel förälder. Jag vet inte om du har varit där? Men när du känner dig som en usel förälder är det väldigt lätt att du gör saker som gör situationen sämre. För du är konstant trött och arg och du bemöter ditt barn utifrån det. Barnet reagerar på bemötandet och blir mer utåtagerande vilket gör dig ännu argare. Kanske har du sett någon svettig förälder kämpa med sitt barn på affären? [vill du veta hur du kan handla utan bråk?]

Ny som chef och ny som adhd-förälder

Under den här perioden jobbade jag heltid som chef och det var en omställning att balansera kraven på jobbet med behoven hemma. Energin skulle behöva räcka till både och. Hur skulle jag få energin att räcka till för både familj och jobb? Jag hade aldrig varit i den situationen utan var van att kunna lägga allt fokus på jobbet. Jag var chef för första gången och jag var förälder för första gången. Och faktum är att jag hade en idé om vilken typ av chef jag ville vara innan jag hade tankar om vilken förälder jag ville vara. Det jag märkte var att det tog mycket energi från mig att hantera båda de här delarna av mitt liv.

Låter kanske konstigt men en hundkurs fick mig att inse att jag kunde välja en ny väg. [hundträningen gjorde mig till en bättre förälder]

 

Under våren kommer jag att blogga om att hantera ledarskapet över sig själv, det medvetna föräldraskapet och sist men inte minst adhd-anpassningar i vardagen. Hoppas du vill hänga med! Och jag skulle älska om du vill dela med dig av dina egna erfarenheter i kommentarerna! Genom att ta del av varandras erfarenheter kan vi hjälpa och stödja varandra. Vi behöver ju inte komma på allt själva. Vi kan lära varandra och lära av varandra!

Ha det fint!

 

 

 

Ps. Vill du hänga med i bloggen så välkommen att prenumerera på kunskapsbrevet Funka med adhd!

Adhd, föräldraskap och personligt ledarskap. Jag växte upp med föräldrar som alltid trodde att jag kunde lösa allting. På ett självklart sätt sa de att ”det här fixar du” eller så hjälpte mig med något praktiskt som behövdes för att jag skulle klara det. Jag kände alltid att jag hade förmåga att göra det jag verkligen ville göra. ”Det löser sig alltid.” Det kändes inte som en press att jag måste klara allting utan mer som ett stöd. För när jag misslyckades så var kommentaren ”Sånt som händer. Nästa gång går det bättre.”

 

Ingen sa att jag kunde

När jag poddade med min kollega Ulrika Gill i Funka med adhd-Jill&Gill så nämnde jag att skolan hade givit Alexander större utmaningar nu i fyran. De ville inte ta förgivet att han behövde samma stöd som i trean utan ville prova och se vad han verkligen behövde nu.  Då sa Ulrika, som har mött många ungdomar i högstadiet och gymnasiet, något som verkligen fick mig att haja till. Hon berättade att hon hört av många ungdomar att ”det var ingen som trodde att jag skulle klara det” eller ”jag har aldrig skrivit mer än en halv A4:a för det var ingen som sa att jag kunde det”.

 

Vad fruktansvärt. I vår strävan att hjälpa så blir det snarare att stjälpa. Det påminde mig om kraften i förväntningar. Förväntningar som kan vara positiva eller negativa. Det påminde mig om mitt eget löfte när Alexander var fem år gammal och fick diagnos: Jag ska göra vad jag kan för att han ska få tillgång till sina styrkor.

 

Jag vill skydda honom

Nu är han tio år. Hur kan jag påminna honom om hans styrkor så att han får känna att han är en person med kraft och förmåga? Inte ett barn med assistent för att klara skolan. Hur kan jag säkra att jag själv hänger med i hans utveckling. För adhd eller inte. Han växer, utvecklas och mognar. Jag behöver hänga med och se hans nyvunna förmågor. Inte hänga kvar i gamla behov. När jag ser hans glädje, ångest, oro och förväntningar så väcks en sådan beskyddarinstinkt inom mig. Jag vill så gärna skydda honom från oförstående vuxna, elaka kommentarer och misslyckanden som skär i hjärtat.

 

Men det jag förväntar mig att se det är också det jag kommer att uppmärksamma.

 

Så här behöver jag se till att jag har rätt glasögon på mig. De som ser en stark och positiv individ som hela tiden lär sig nya saker och har många goda sidor. För det är de sidorna jag vill spegla tillbaka till honom.

 

Det kan göra hela skillnaden

Nu är det nytt år. Det påminner mig om att vi är på en resa där det händer mycket efter vägen. Jag har haft mål för mitt föräldraskap och nu är det dags att förnya dem. För om jag inte vet vart jag är på väg hur ska jag då veta vilken väg som är den bästa att ta? En utfästelse jag gör är: Jag ska fortsätta förvänta mig stordåd av mina barn! För jag tror verkligen att det kan göra hela skillnaden.

 

Har du formulerat mål för ditt föräldraskap? Dela gärna, här behövs inspiration!

 

 

 

 

Ps. Vill du höra hela vår historia online? Jag har spelat in den här!

Jag har en dotter som är fem år, Olivia. Om min son var hyperaktiv i den åldern (adhd) så känns det som om hon är hypersensitiv. Det mesta i vardagen går bra om det är just vardag. Men när det gäller nya situationer där hon förväntas prestera blir hon osäker. Och blir hon otrygg så får hon utbrott av olika slag. Jag har jobbat med olika strategier för att få vår vardag att funka så bra som möjligt.

Alla har verkligen inte fungerat men igår gick det lite bättre för då anpassade jag mig efter hennes förmåga. För jag hade lätt kunnat säga ”det var inte så farligt” och ”nu har jag spänt fast dig med allt det här nu får du försöka lite till” eller ”du sa ju att du ville klättra, klättra nu”. Vad hade hänt då? Känner du igen dig i den här historien?

Jag och barnen skulle testa något nytt: klättring för barn. Alexander älskar att klättra på allt så jag tänkte att det här kunde vara något för honom. Olivia gillar att röra på sig om det är på hennes villkor. Är det en instruktör med så blir hon direkt tveksam. Det är det första hon frågar om när jag föreslår en ny aktivitet ”finns det någon fröken där?”. Om jag svarar ja så vill hon inte prova.

Jag har fått jobba med mig själv här eftersom jag tycker att hennes reaktioner är överdrivna.Att hon blir en dramaqueen. Jag har till och med tänkt att hon säkert försöker manipulera och styra över mig med sina utbrott.  Det sättet att tänka har inte lett i någon positiv riktning. Det blir inte färre utbrott för att jag tappar tålamodet på henne. Nu testar jag att utgå ifrån att hon reagerar så som hon förmår. Jag väljer att utgå från att hon vill väl men att hon ibland helt enkelt inte klarar att hantera situationen bättre. Så tänkte jag inför klättringen igår.

Jag erbjöd henne att prova på att klättra veckan innan och lovade att jag skulle vara med hela tiden. Olivia sa att hon ville följa med men att hon inte ville klättra. Jag sa tydligt att hon fick bestämma själv. ”När du kommer dit räcker det med att du bara är där och tittar. Du behöver inte prova om du inte vill. Du får bestämma.”

Väl inne är det trångt, många barn och vuxna. Utrustning som ligger på bänkarna. Det är lite oorganiserat. Olivia blir ledsen och klamrar sig fast vid mig. Gråter högt och skriker att hon vill åka hem. Jag kramar henne och säger att hon inte behöver göra någonting och att jag ska vara med henne hela tiden. Vi ska hjälpa brorsan att klättra. Med henne hängandes runt mig försöker jag hjälpa Alexander.

En av ledarna, Sara,  fångar situationen och frågar om vi är nya. Jag nickar med Olivia i famnen. Hon börjar bli tung. Vi sätter oss och får en genomgång av rep, spännen och säkerhet. Alexander lyssnar efter bästa förmåga, verkar intresserad men säger att han inte minns allt. Jag säger att det är okej vi är ju nybörjare.  Jag spänner på mig selen som jag ska ha för att säkra honom. Sara frågar Olivia om hon vill ha en sele också. Hon skakar häftigt på huvudet och börjar gråta igen. Sara säger mjukt att det går bra att bara titta. Jag upprepar lugnt att Olivia inte behöver göra något. Vi går in i rummet som har 10 meter höga väggar med klätterfästen.

Alexander börjar klättra och jag säkrar med repet som jag blivit instruerad. Olivia hänger runt mitt ben till en början men släpper sedan och börjar röra sig i lokalen. Medan jag hjälper Alexander på väggen så säger Olivia plötsligt att hon vill prova. Jag säger att det går bra efter att jag hjälpt brorsan. Olivia nickar. Sara frågar om hon vill prova ut klätterskorna. Sara kan hämta in några olika par så kan hon prova? Olivia ser glad ut. Sara kommer tillbaka med två par skor som är svåra och få på eftersom hon har bara fötter. Sara pratar mjukt och lågt med henne. Lyssnar på Olivias prat om skorna som inte passar. Till sist hittar de ett par som funkar. Sara hjälper Olivia på med selen och justerar den när Olivia skriker högt att den sitter för spänt över magen.

Så tar Sara över Alexanders klättring och jag hjälper Olivia. Hon ger sig upp på väggen och ramlar nästan direkt ner. Jag håller emot och sänker försiktigt ner henne. Det gör ont när selen klämmer åt hon vill inte göra mer. Jag insisterar inte utan spänner loss repet. Sara förklarar att man ofta gör illa sig lite när man klättrar. Hon säger att Olivia kan klättra på väggen mittemot som inte kräver rep. Jag passar henne medan hon försöker. Det går så där. Efter en stund så säger Olivia att hon vill prova klättra i selen och med rep igen. Jag spänner fast henne. Hon testar ett par gånger men vill sedan inte mer. Jag tar loss henne utan att kommentera.

Sedan har en timme gått och vi åker därifrån under protester från Olivia som vill vara där längre. Givet våra förutsättningar och omständigheter är det ett fantastiskt resultat. Stort tack till Sara som bemötte Olivia med sådan känsla. Tänk vilken skillnad vi vuxna kan göra för barnen.

Jag har lärt mig något om att göra saker på Olivias villkor, inte mina.

Jag tar med mig det.

Ps. Vill du få inspiration för en väl fungerande vardag med adhd? Anmäl dig till Funka med adhd. Eller inspiration för att vara ditt bästa jag -> kunskapsbrevet Äg!

Genom att acceptera att ha tråkigt kan vi bli en bättre version av oss själva. Och vi får lite välgörande hjärnvila på köpet.

 

Att ha hög förmåga att fokusera är en högt skattad förmåga i samhället idag. Vi ska vara så koncentrerade hela tiden. Leverera och prestera. Det gäller barnen också. Som förälder till barn med adhd med inbyggda svårigheter att koncentrera sig kan det ju kännas hopplöst. Men så läste jag något som gav mig nytt hopp. Inte bara för mitt ofokuserade barn utan även för mig själv: Vi borde högre värdera förmåga att vara okoncentrerade. (Du förstår att jag läste den meningen ett par gånger extra!)

 

Dagdrömmar ger kreativitet

Det är när vi dagdrömmer och låter tankarna sväva iväg som hjärnan går in ett annat mode. Den okoncentrerade hjärnan är den kreativa hjärnan, den som plötsligt ser saker ur nya vinklar och perspektiv. Du har säkert varit med om att du fått nya tankar när du gjort något som inte kräver fokus. Jag får det när jag går promenader, viker tvätt, krattar löv och så vidare. Tråkiga repetitiva sysslor öppnar våra hjärnor för nya kreativa tankar. Och är det något som värderas högt i dagens samhälle så är det kreativitet. Som förälder till ett dagdrömmande barn med koncentrationssvårigheter och väldigt många egna idéer är detta balsam för själen. Att det som så ofta anses vara en svaghet kan vändas till en styrka.

Och jag tänker att det här är ännu ett skäl till varför det är så viktigt att skapa tomrum för både oss själva och våra barn. Att inte fylla all tid med input som poddar, videoklipp och inlägg utan bara mentalt logga ut. Att inte ha hjärnan på konstant mottagning utan låta den sköta sig själv. Vi, både vuxna och barn behöver lära oss att ha tråkigt igen. Som det var förr. Så låt oss återinföra att vänta på bussen utan att titta i mobilen. Vänta på fikakompisen med telefonen i väskan. Att härda ut i att barnen har en tråkig söndag och låta dem själva komma på vad de ska göra åt saken. Kan ha tråkigt vara det nya svarta?

En utmaning till mig själv!

Jag gör en liten utfästelse på skrivande fot: Jag ska öva på att låta mobilen ligga kvar i fickan när jag väntar. Och varje gång jag får ett infall att ta upp den ska jag avstå för en stunds aktivt dagdrömmande istället. Kanske borde jag göra som professor Michael Dahlén. Han fick lov att göra tio armhävningar innan han tog upp mobilen på tunnelbanan. Jag antar att det beslutet hade en rätt stark inverkan på behovet av att slösurfa på mobilen…

 

Så ut och äg din tråkighet!

Ps. Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd

Att leva med barn med särskilda behov (adhd) är att få särskilda behov själv. Jag är förälder till ett sådant barn och det har tvingat mig att ta ställning till vilken typ av förälder jag vill vara. För i varje given situation, oavsett vad som händer, har jag ett val. Jag väljer hur jag hanterar den situationen. 

Om jag har en bra dag där jag är i balans och chef över mig själv så kan jag agera klokt.

Jag förbereder: Om tio minuter är det dags att avsluta spelet.
Jag använder mjuk röst vilket är oerhört effektivt för att undvika eller mildra utbrott.
Jag följer med hans humör. När han blir glad igen så är jag glad även om jag var galet arg minuten innan.
Jag berömmer: Vad du har kämpat med läxan!
Jag låter honom veta: Jag älskar dig. Även när han skriker att han hatar mig.
Jag ser på honom med mjuk blick.

Jag avstår från att kommentera saker som blir fel för att det faktiskt inte spelar någon roll.
Jag avstår från att dra upp gamla oförrätter även när jag tycker att han behandlar mig orättvist.
Jag avstår från att säga ”jag  har sagt till dig hundra gånger att du ska lägga kläderna på stolen. Kan du aldrig lära dig?!”.  Jag säger: lägg kläderna här.
Jag avstår från att upprepa ”kom och sätt dig och ät”, när han går runt i köket under middagen. Jag tittar bara på honom och klappar med handen mjukt på stolen. Han sätter sig.

 

En dålig dag gör jag allt det där fast tvärt om.

Min röst är hård och det leder till fördjupad konflikt. Mina ord är vassa. Jag kräver att han ska avbryta det han gör direkt. Jag klagar över hans slarvighet fast jag vet att han inte rår för den. Jag påpekar brister som inte är viktiga och jag skriker tillbaka när han höjer rösten mot mig. Jag vet att det inte funkar och jag gör det ändå. För jag har fått nog. För att jag är trött, huvudet värker och jag orkar inte.

 

Min son förlåter mig alltid. Och jag tänker att jag måste förlåta både honom och mig själv.För jag är inte mer än människa. Om jag gör mer rätt än fel så är det tillräckligt bra. Jag tänker att det kommer nya situationer där jag får göra nya val. Har jag misslyckas en förmiddag så kommer det en eftermiddag. Alltid en ny chans att göra bättre. Att lära av misstagen och vara en bättre version av mig själv nästa gång.

 

För till sist kokar allt ner till mig.  Att acceptera att jag inte kan förändra min son. Jag kan bara förändra mig själv. Och där äger jag både problemet och lösningen.

Ha det fint!

Jill

Ps. Vill du höra resten av vår historia? Du är inte ensam om att försöka tackla utmaningar i vardagen. Kolla på ett klipp här ”watch promo”

Vill du ha inspiration för att få vardagen att funka med barn med adhd? Anmäl dig till nyhetsbrevet Funka med adhd  Nästa handlar om hur pedagogerna fick mig att känna mig som en kompetent förälder.

När min son var mellan ett och två år var han hyperaktiv deluxe. I mitt huvud kallade jag honom search and destroy. Hela vårt hem började en meter upp. Lådorna i köket gapade tomma, vardagsrumsbordet var  kalt och blomkrukorna var bortplockade. Han klättrade, rev och slet i allt. Det var vår vardag och även om jag  var galet trött så reflekterade jag inte så mycket över det.

Under den här perioden så skaffade jag en valp. Vi hade hund sedan tidigare men den här hunden började jag träna på ett nytt sätt. Jag lärde mig att bara jobba med positiv förstärkning. Om hunden gjorde rätt fick den belöning (lek, godis, springa efter boll osv) och gjorde den fel hände inget. Ingen bestraffning, ingen belöning. Om den gjorde fel fler än en gång så gjorde jag övningen lättare så att hunden skulle lyckas och få belöning. Om det inte räckte ändrade jag något i miljön för att övningen skulle lyckas. Kanske tränade vi för nära andra hundar  så att det blev för mycket störning, för svårt just då.

Jag märkte att den här typen av träning verkligen var min grej! För det första var den galet effektiv. Hunden lärde sig snabbt. Och för det andra så fanns det så mycket positiv energi i träningen. Jag letade inte fel, jag letade rätt och det gav mig glädje att få ge så många belöningar. Fullt fokus på det som fungerade!

 

Inte lika positiv hemma

Sedan åkte jag hem och ropade nej åt min son. Nej inte så, nej den är farlig, nej den är inte för barn. Nej, nej, nej. För det hände saker hela tiden. Och nej är ju ett så praktiskt ord. För ofta när vi vuxna säger det till barn så betyder det: Upphör med det du håller på med och välj ett beteende som jag tycker är acceptabelt.

Men min son kom inte på något annat alls. Om han stod och slog på fönstret så var det ju precis det han ville göra då. Att jag sa nej hade ingen större effekt.

Jag kände att bara uppmärksamma det som är dåligt gjorde något med mitt humör. Det blev sämre. Och det gav ingen energi alls. Och jag minns att jag tänkte – vad gör det med ett barn att få höra att man gör fel hela tiden? Jag hade ju hört att för varje negativ återkoppling så behövs fem positiva för att väga upp det. Så känsliga är vi människor för kritik. I den takt jag sprutade ur mig nej räckte inte dygnet till att säga fem positiva saker för varje nej…

Mitt eget beteende skavde i mig. Det var inte jag. Det var inte den typ av mamma jag ville vara. Eller ens den typ av människa.

 

Jag bestämde mig för att börja säga ja

Jag bestämde mig för att börja säga ja och börja säga vad jag ville att han skulle göra istället för vad han inte skulle göra. Det var då jag upptäckte det… Vad bra jag var på att säga nej. Det kom så naturligt och inte svårt alls. Att däremot leverera ett alternativ var galet svårt. Och jag siktade inte högt. Istället för att säga ”gå inte dit!” sa jag ”kom hit”. Istället för att säga ”spill inte mjölken” sa jag ”håll i glaset med båda händerna”. Och det var ändå så svårt att tvätta bort nejet. Men övning ger färdighet och jag märkte att det gav bättre effekt. Jag gav min son en idé om vad han skulle  göra istället för vad han inte skulle göra. Dessutom blev jag en mamma som pratade om andra saker än enbart tillrättavisningar.

Jag kände hur det lättade mentalt. Jag blev mer nöjd med mig själv som förälder för att jag agerade efter mina värderingar. Även om jag fortfarande gjorde fel så gjorde jag ändå fler rätt och det gjorde stor skillnad.

Idag kan jag undra hur hade vårt liv blivit om jag inte gått den där kursen med hunden. Om jag fastnat i den negativa spiral jag var i där den ena dåligheten ledde till den andra. Hur hade det påverkat min son och vår relation?

Tänk vilken kraft det finns i ord! Och i att bestämma sig för att det är jag som har problemet. Inte mitt barn.

 

Ha det fint!

Ps. Vill du ha inspiration för en väl fungerande vardag med barn med adhd? Anmäl dig bums till nyhetsbrevet Funka med adhd.

Min son var fem år när han fick diagnosen adhd. Då hade jag jobbat med olika strategier och metoder i fler år för att få en vardag som fungerande. Jag hade ändrat mitt sätt att bemöta honom, jag hade ändrat hur jag förberedde honom för olika situationer och jag hade fattat beslut om vilken typ av förälder jag ville vara.

Så när dagen kom då jag fick beskedet om att han hade adhd så borde det inte ha varit någon som helst överraskning. Det borde ha varit en bekräftelse på det jag redan visste.

Men det var det inte.

 

Kan det verkligen stämma?!

Det kom ändå som en överraskning. Och jag minns att jag var tveksam till att barnpsykologens bedömning verkligen stämde. Hon hade ju inte sett min son i alla de situationer som jag hade gjort. Och en del av dem fungerande ju väldigt bra. Om hon hade sett honom då skulle hon ha kommit fram till en annan slutsats då?

För det jag ville att utredningen skulle visa det var ju att han hade lite mycket energi nu men att det skulle växa bort. Typ.

Diagnosen var en stor sorg för mig. En sorg över att veta att mitt barn alltid skulle ha det lite svårare än andra barn. Att det som var enkla vardagsgrejor för andra skulle vara svårt för mitt barn. Det vill ju ingen förälder för sitt barn. Även om jag rent intellektuellt förstod att diagnosen var fullt rimlig så kunde jag först inte ta in det känslomässigt. Hjärnan och hjärtat var inte i synk.

 

Jag fick skärpa till mig!

Till sist fick jag sätta ner foten mot mig själv. Jag insåg att bara för att beskedet inte var det jag ville ha så betydde det inte att det inte var sant. Jag förstod också att jag inte skulle hjälpa honom det allra minsta genom att förneka tingens tillstånd. Jag var hans mamma och jag skulle hjälpa honom så gott jag kunde och då behövde jag acceptera det här.

Jag tänkte att jag ska äga det här problemet för om jag gör det så äger jag också lösningen. Jag fattade två beslut:

1. Jag ska göra vad jag kan för att han ska få tillgång till sina styrkor.
2. Diagnosen får inte användas som en ursäkt för dåligt beteende.

Att landa i detta och att sätta upp de två målen gav mig en riktning framåt. Jag greppade situationen och började påverka där jag kunde. Och när jag gjorde det så visade det sig att det var många fler situationer jag kunde bidra i än vad jag först förstått. Den känslan gav kraft och energi att fortsätta även när det var tungt.

 

Många hälsningar!

 

Ps 1. Vill du ha ett inspirerande föredrag om ett gott samarbete mellan skolan och hemmet? Eller en väl fungerande vardag med barn med adhd?
Hör av dig! jill@explain.se eller ring gärna 070-799 82 29

Jag har en son som har adhd. Han är nio år och han är fantastisk. Vi har gjort en lång resa han och jag. Mött många utmaningar för att få en väl fungerande vardag. Vad det nu är. Antar att det är subjektivt. Kan mycket väl vara så att vår väl fungerande vardag är ett kaos för någon annan, vad vet jag. Hursomhelst så har jag lärt mig mycket av honom och av de situationer vi hamnat i under de här åren. Det har varit svårt ibland men det är en resa jag inte skulle ha velat vara utan.

Nu har han börjat skolan.  Innan var han superpeppad att börja skolan. Längtade till fyran vilket kändes fantastiskt. Inte självklart att han skulle ha känt så. Jag är mycket tacksam för det stöd och det bemötande skolan givit honom. Det har resulterat  i att han inte bara når kunskapsmålen utan också trivs i skolan.

Härom morgonen var han trött. Först var det jobbigt att gå upp. Sedan var det omöjligt att borsta tänderna. Och så ville han inte cykla som han brukar utan ha skjuts.

 

Varje krav gav ett utbrott

Varje krav gav ett utbrott  från han sida med kastade saker och svärord. Jag håller mig lugn. Tar honom varsamt i armen och leder honom  dit han ska. Servar med kläder. Guidar till toan. Till sist, när han inte får skjuts till skolan skriker han: Mamma, jag hatar dig! Jag cyklar till skolan varje JÄVLA dag, varför får jag inte skjuts idag!!!

Jag ser lugnt på honom och säger att det är nyttigt för kroppen att röra på sig. Men vi kan gå tillsammans. Jag följer dig till skolan. Jag ser hans ansikte mjukna. Han muttrar okej. Vi klär på oss. Jag hjälper honom med jackan.

 

En fantastisk promenad

Sedan går vi tillsammans till skolan. Han berättar om vilka lektioner han hoppas på idag. Och att i NTA så ska de få göra kemi. Han tycker att det verkar spännande. Vi pratar om att han går på mellanstadiet nu, sedan blir det högstadiet och sedan gymnasiet. Därefter högskola. Han vill lära sig om datorer och programmering.

Ett fantastiskt samtal.

Vi skiljs åt vid skolan där han får peka ut sin dörr in till fyran. Glad och lätt till sinnet lämnar han mig med ryggsäck och guppande lockar.

 

Jag tänker att jag är tacksam.

 

 

Ps 1.Hur har du det i vardagen? Om du kämpar på så är du inte ensam. Vi är många föräldrar som gör vårt bästa för att få allt att funka. Vi kan inspirera varandra och lära av andra.  Jag har spelat in vår historia: Se ett klipp här. Klicka på watch promo.