Menu
nov 16

#48 Att tänka på om du vill skaffa hund till familjen

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Har du hört hur välgörande hundar kan vara för barn med npf-diagnos och funderar på att skaffa en egen till familjen?

Sara Karlberg och Helena Eriksson har skrivit boken Sociala tjänstehundar – Omsorg utan ord och är med oss i det här avsnittet där vi reder ut hur hundar kan hjälpa barn och ungdomar med träning i både färdigheter och kunskapsinlärning. Men också vad som krävs av er som familj om ni väljer att skaffa en hund och vad alternativen till en egen hund kan vara. Vi pratar också om hur du skulle kunna utbilda den hund du redan har.

nov 09

#47 Superkrafter du har som förälder del 2

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Har du tänkt på vilken otrolig kompetens, erfarenhet och förmåga du har byggt upp över tid som förälder till barn med npf-diagnos? Ibland talas det om att barn med npf-diagnos har superkrafter men i det här avsnittet så slår vi ett slag för alla superföräldrar!

Det här första delen av två där vi listar tio superkrafter som vi föräldrar skaffar oss genom att bara leva i den vardag vi har. Övriga fem får du i kommande avsnitt.

Vilka stämmer bäst in på dig?

nov 02

#46 Superkrafter du har som förälder! Del 1

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Har du tänkt på vilken otrolig kompetens, erfarenhet och förmåga du har byggt upp över tid som förälder till barn med npf-diagnos? Ibland talas det om att barn med npf-diagnos har superkrafter men i det här avsnittet så slår vi ett slag för alla superföräldrar!

Det här första delen av två där vi listar tio superkrafter som vi föräldrar skaffar oss genom att bara leva i den vardag vi har. Övriga fem får du i kommande avsnitt.

Vilka stämmer bäst in på dig?

**************************************************************
Vill du ha fortsatt inspiration från oss? Anmäl dig till våra mail (helt gratis)>> www.funkamedadhd.se/inspiration-pa-gang/

okt 21

#45 Arkitekten som NPF-anpassar skolor

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Låt oss bygga 1000 nya skolor som är tillgängliga för alla! Möt Anna Ellingsen, skolhusarkitekt. Efter att hennes barn fick tre olika npf-diagnoser har hon slagit samman sin kunskap om npf-området med sitt yrkesliv.

Hon jobbar nu med att sprida kunskap om hur branschen kan bygga skolor som fungerar även för barn och ungdomar med npf-diagnos. Det handlar om att tänka till kring ljudbilden, det visuella och orienterbarheten. Utgångspunkter som även kan användas för att förbättra befintliga skolmiljöer.

okt 10

#44 Trollar du också med knäna?

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Det finns så mycket förmåga i oss föräldrar. Vi kör på, fixar, trollar med knäna och hanterar i oändlighet. Ibland blir vi trötta och tappar hoppet. Sedan plockar vi upp både hopp och oss själva och kör på igen.

Att ha barn med diagnos innebär ett krävande och utmanande föräldraskap. Men också en otrolig möjlighet att växa som människa. Våra barns oförmågor ställer krav på våra egna större förmågor.

Precis därför startade vi medlemsklubben för föräldrar, Funka med adhd-Vänner. För att vi behöver ett sammanhang där vi kan få inspiration, pepp och stöd i hur vi ska tänka och göra.

Nu öppnar vi medlemsklubben för att ta in nya medlemmar igen under några dagar. Häng på du också! De femtio första som anmäler sig kommer dessutom att få en finfin bonus värde 448 kr helt gratis! Läs mer här: www.funkamedadhd.se/vanner/

sep 22

#43 Att leva med och hantera ångest- Elin Erkenswick

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Att leva med och hantera ångest. Elin Erkenswick har adhd och autismdiagnos. Hon har sedan ung ålder åkt in och ut på sjukhus. ”Jag har kostat samhället så många miljoner och det är så onödigt. Bara för att ingen förstod vad det var jag behövde” säger Elin.

Idag driver hon två företag, föreläser och coachar för att hjälpa andra att hantera starka känslor. Det här är berättelsen om Elins kamp för att må bättre och kunna leva på den nivå hon hela tiden känt att hon haft förmåga till.  

*******************************************

Som förälder till barn med adhd behöver du ha en rätt stor verktygslåda för att få vardagen att funka för det som fungerar ena veckan kanske inte fungerar nästa vecka.

Den 10 oktober öppnar vi dörrarna till Funka med adhd-Vänner en medlemsklubb på nätet för föräldrar som har barn med adhd. Vi ger dig strategier och metoder som kommer att göra skillnad i din vardag.

Vill du vara bland de femtio första som får en särskild bonus när du anmäler dig – sätt upp dig på väntelistan genom att maila jill@funkamedadhd.se

sep 14

#42 Hur går en utredning till?

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Funderar du på hur du ska gå till väga om du vill att ditt barn ska utredas för adhd? Varför är det viktigt för barnet eller ungdomen att få en diagnos?

I det här avsnittet har vi med oss Evelina Bihl leg. psykolog på Stockholm Kids. De utreder många barn och ungdomar varje år. Evelina beskriver vilka steg som ingår i en utredning för adhd och varför den är viktig oavsett om det leder till en diagnos eller inte.

sep 07

#41 Hur du kan minska syskonbråk

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Konflikter mellan syskon är ett bekymmer för många. Vi har träffat Jenny Steen, mamma till fyra barn varav två har npf-diagnoser. Jenny har idag en vardag med betydligt färre syskonkonflikter och hennes metoder för det har varit alltifrån att justera sitt eget sätt att tänka till att vara noga med förberedelser. 

Det här är ett avsnitt för dig som vill få fler insikter kring hur du kan få mindre bråk mellan dina barn.

God lyssning! 

Ps. Den 10 oktober 2019 öppnar vi dörrarna för nya medlemmar i Funka med adhd-Vänner. Det är vår medlemsklubb för föräldrar som vill minska konflikter, utbrott, få till bättre rutiner i vardagen, fixa det här med läxor och syskon och inte minst, må bättre själv som förälder. 

Här finns ett helt gäng föräldrar att utbyta idéer med och får möjlighet att fylla på den egna verktygslådan för en smidigare vardag. Så lägg det på minnet 10 oktober. Redan nu  kan du göra som många andra – sätta upp dig på väntelistan så får du info och bra erbjudande först av alla. Maila jill@funkamedadhd.se

aug 16

Efterlängtad skolstart

By Funkamedadhd | adhd , Föräldraskap

Första egna ryggsäcken

Hur har din sommar varit? Vår har varit ganska bra tycker jag. Mina barn har i och för sig stundtals nästan slagit ihjäl varandra men annars har det funkat rätt bra. Det var skönt att vi kunde bada  mycket i år eftersom båda kidsen gillar det. Då var de tillräckligt sysselsatta för att inte börja tjafsa med varandra. Oftast är det på vägen till aktiviteter som det spårar ur för oss. När vi ska packa och få med oss grejorna blir det nästan alltid bråk. Ibland så mycket att jag är sekunder från att bara vilja ställa in alltihop och stanna hemma. Men jag vet ju att om jag håller ut blir det bättre när vi väl kommer iväg. 

Om jag är lite smart förbereder jag det som går kvällen innan så att det inte blir så många moment när vi ska iväg. Särskilt om vi ska åka direkt på morgonen. Jag glömde det förra helgen när vi skulle åka och hälsa på släktingar. Jag borde självklart ha fixat mackor, vatten, Ipads, dockan, regnkläder och annat som skulle med kvällen innan. Men det gjorde jag inte och resultatet blev att vi kom iväg 25 minuter senare än tänkt och att de var osams två mil i bilen innan det äntligen blev lugnt. Ibland kan man undra varför man aldrig lär sig. Till mitt försvar var det länge sedan vi ställde klockan och åkte tidigt. Kalla mig Doris men jag hade helt enkelt glömt vilken tid det tar på morgonen. 

Efterlängtad skolstart med många frågor

I år  ska sonen börja femman och dottern förskoleklass. Båda längtar. Sonen funderade häromkvällen om det inte var fler lovdagar än skoldagar, det tyckte han var dåligt i så fall. Efter några veckors ledighet blev det långtråkigt tyckte han och förespråkade kortare lov. Jag är så glad över att han trivs i skolan (även om jag vet att det inte alltid låter sådär). 

Dottern är supperpepp på att börja f-klass och har funderat mycket kring det. Vad är fritids? Vad gör man i förskoleklassen? Är det verkligen samma plats? Vi har efter mycket googlande köpt en ryggsäck till henne. Hon är galet nöjd,  både cyklar och sover med den. Men vad ska hon ha i den om hon inte får ta med sina skrivblock, pennor och sudd? Och så den största frågan: hur långt är det kvar?!

"Rita med fina gubbar, mamma" 

Häromdagen bad hon mig rita med ”fina gubbar” hur det funkade med förskoleklass och fritids. Hon ber ofta om det när hon inte får rätsida på sina funderingar. Som den superillustratör jag (inte) är skred jag genast till verket.  Som vanligt blir jag förvånad över hur effektivt det är. Det var lurigt för henne hur det kunde både vara fritids och förskoleklass. Jag försökte förklara genom att dela upp dagen i olika delar. Hon fick bestämma vilka kompisar vi skulle rita dit och vad de skulle leka med på fritids. 

Fritids, f-klass och sedan fritids igen. Ett försök att förklara upplägget. 

Låång väntan...

Men det är ju några dagar kvar. Mina barn börjar den 20 augusti. Efter att ha pratat hundra gånger om dagen om hur många dagar det var kvar ritade jag upp schemat åt henne. Nu kan hon räkna själv om och om igen och kryssa de dagar som är kvar. Det blev genast lugnare med de frågorna. 

Krysskalender inför starten i förskoleklass inklu dekorationer från sexåringen 🙂

Har du fått några frågor om dina barns skolstart?

Många hälsningar

adhd-blogg

Vill du ha färre konflikter? Här är fem enkla tips!

jun 20

Ja det där var mitt fel – så korkat!

By Funkamedadhd | Okategoriserade

Vissa saker måste man tydligt uppleva många gånger innan man lär sig.

I helgen var vi på en marknad i byn där vi bor. Sonen hittade en kompis och hängde med honom. Jag och min dotter (sex år) gick själva runt. Ganska snart började hon fråga efter godis, glass, läsk, åka karusell och köpa leksaker. Jag säger att vi inte ska köpa något nu. Hon har så mycket leksaker hemma så det sista vi behöver är fler prylar som dessutom är av dålig kvalitet. Vi fortsätter bland stånden, stannar och leker vid en lekpark, klättrar på lite stenar och hon är helt nöjd. Efter ett tag börjar jag tröttna och vill fortsätta genom marknaden för att sedan gå hem. Hon är med på att fortsätta framåt. 

Glass, godis och läskpratet intensifieras och jag svarar tveksamt eftersom jag inte riktigt har bestämt mig för vad som är okej. Överlägger med mig själv eftersom vi har sagt att vi ska dra ner på sådant. Till slut säger jag att hon får välja om hon vill ha glass eller en munk. Hon väljer glass och äter nöjt den. 

Efter det brakar det lös. 

Hon vill åka karusell, hon vill köpa leksak, sockervadd, godispåsar och framför allt vill hon inte gå hem. Hon vill måla ansiktsmålning men gråter hejdlöst för att hon inte vågar (hon känner inte de kvinnorna som står och gör målningarna). Jag frågar om det är något jag kan göra för att hon ska våga men hon skaka på huvudet. Jag ser att hon brottas med sig själv men osäkerheten vinner och hon vill inte gå dit. Nu är hon hejdlöst arg och förtvivlad över att vi ska gå hem, över att hon inte får köpa varken godis eller leksak. 

Det tar en bra stund att komma tillbaka till platsen där vi parkerat cyklarna. Hon gråter högt hela vägen dit. Ylar att det här var den värsta utflykten hon varit med om. Vi möter många vuxna som ger henne medlidsamma blickar. Jag håller henne mjukt i handen och låter henne gråta. Sedan bär jag henne så länge jag orkar och hon gråter fortfarande. Av erfarenhet vet jag att det finns inget jag kan säga i det här läget som ger henne någon tröst. Säger jag att vi ska äta köttbullar när vi kommer hem så säger hon att hon hatar köttbullar. Säger jag att vi kan spela spel så är det tråkigt och så vidare. 

När vi väl kommer hem är hon helt slutkörd och jag bäddar ner henne med filt och Ipad i soffan. Jag tänker att det här mitt fel. Jag hade inte givit henne några förutsättningar att vara beredd på vad som gällde på marknaden. Jag var osäker på vad jag tyckte var okej därför fattade jag inget beslut förrän vi var på plats. Så korkat och så upplagt för härdsmälta. Att jag fortfarande gör sådana misstag. 

Jag förstår att hon hade en bild att få åka karusell, äta godis, köpa leksaker och så vidare.

Hade jag förberett henne på vad vi skulle göra och vad vi inte skulle göra hade det här gått så mycket bättre. 

Jag borde ha insett det innan och inte när vi var mitt i situationen. Jag tänker att barn beter sig som de förmår och hon förmådde inte mer i det läget. Med bättre förberedelser hade hon haft en förväntan som var mer i linje med vad jag tyckte. 

Borde jag kanske bara ha givit efter? Jag hoppas att jag kan agera klokare nästa gång. Har du varit med om att en situation har spårat ut och du inser att du kunnat agera så mycket smartare?

Ha en fin midsommar!

adhd-blogg

Ps. Har du sett att webbkursen för föräldrar är öppen för anmälan fram till 3o juni med sommarrabatt? Kolla in den här! Tips för en sommar med färre konflikter!

maj 31

Vad har du gjort bra idag?

By Funkamedadhd | adhd , Föräldraskap , Medvetet föräldraskap , Personligt ledarskap

Medvetet föräldraskap adhd

Vad har du gjort bra idag?

Att vara förälder innebär att det är upplagt för att känna sig otillräcklig. Antingen har vi gjort för mycket av något (kanske tjatat) eller så har vi gjort för lite av något (kanske varit för lite närvarande). Det är lätt att bli frustrerad över sitt eget beteende och känna sig missnöjd med sitt föräldraskap. 

Sluta med det. 

Det hjälper ingen. Varken ditt barn eller dig själv. Vi har alla saker vi behöver förändra och det är väl toppen att vi kan utvecklas och lära oss hela livet. Hur ska vi göra om vi vill förändra något? Börja med att skriva ner tre saker du gjorde bra idag. Och bli inte ambitiös nu, små saker räcker långt. 

"Den som kan glädjas över lite kan glädjas över mycket."

Skriv en sak du vill ändra på. 

En enda. 

Bli inte ambitiös här heller och skriv en hel roman. Det är svårt att ändra beteenden i vardagen för de är våra vanor. Vanor som har skapat upptrampade stigar i våra hjärnor. Ju fler gånger du gjort något desto lättare att göra det igen - på gott och ont. Ju fler gånger du tänkt något desto lättare att du hamnar i samma tankar igen.

Om det räcker med att tänka tre exempel? Nej, när vi skriver händer något mer. Det är som om tankar blir på riktigt när de kommer ur oss och fastnar där vi kan läsa dem. 

Våra barn behöver vuxna som orkar vara sitt bästa jag för det är bara då vi kan hjälpa våra dem att få tillgång till sina styrkor. Då kan vi inte fastna i negativa tanker som stjäl energi från oss, sänker humöret och leder till att vi gör saker vi egentligen vet inte funkar. Lätt att hamna i negativa spiraler!

Tre bra saker jag gjorde igår: 

  1. Åt frukost med tioåringen utan skärmar och pratade om livet, bara han och jag. 
  2. Jag gick med hundarna och sexåringen cyklade med. Lyssnade när hon berättade om den bästa dagen som skulle bli imorgon då det är avslutning på förskolan.
  3. Jag och sexåringen planterade tomatplantan hon fått från förskolan i ny kruka och jord. Hon fick välja kruka och vart plantan skulle få stå.

En sak jag ska göra bättre:

  1. Låta mobilen ligga i ett annat rum för att vara mer närvarande. 

Vad har du gjort bra idag? Kommentera gärna, exempel inspirerar!

Många hälsningar

adhd-blogg

Ps. Du har väl anmält dig nyhetsbrevet Funka med adhd? Inspiration, tips och mindset ! Missa inget blogginlägg, poddavsnitt, webbkurser som kan ge dig mer energi i vardagen! Anmäl dig här bums!

maj 20

Chef och barn med adhd – funkar det?!

By Funkamedadhd | adhd , Föräldraskap , Personligt ledarskap

Chef och barn med adhd - funkar det?!

Kan man satsa på sitt jobb samtidigt som man älskar sina barn och vill göra det bästa för dem? Ända sedan jag fick mitt första jobb efter universitetet har jag älskat att jobba. Jag har alltid haft utvecklande arbetsuppgifter, arbetskamrater som också brann för det vi gjorde och känslan av att bidra till en hållbar samhällsutveckling. 

Efter fem-sex år fick jag mitt första chefsjobb samtidigt som det var dags att skaffa barn. Då var det ett läskigt beslut eftersom jag aldrig hade varit bra på det här med barn. Redan som ettåring var min son aktiv. Väldigt aktiv. Han var överallt och jag hade en helt ny vardag. Plötsligt skulle jag hantera växande utmaningar på jobbet med en vardag hemma som ställde allt större krav på mig.  

På jobbet var jag nybakad chef med höga ambitioner för mitt ledarskap och van att leverera mycket och snabbt. Men hemma hade jag inte längre självklara rutiner för återhämtning. Jag hade en hyperaktiv liten kille som jag älskade av hela mitt hjärta och som omedvetet tvingade mig att omvärdera mitt föräldraskap. 

Det är många år sedan nu och när jag får frågan hur jag klarade att jobba heltid som chef och fixa vardagen med barn med adhd så undrar jag också hur det gick till haha!

Men det gick och även om det var slitsamt så tänker jag att några av mina framgångsfaktorer var: 

På jobbet:

  1. Jag trivdes bra både i min roll som chef och i den organisation jag var anställd. Verksamhetens syfte och sätt att arbeta stämde väl överens med mina värderingar. Det har visat sig avgörande för mig för att må bra - att jobbet är som en förlängning av vad jag tycker är viktigt. 
  2. Jag hade ett öppet samarbetsklimat på min avdelning där jag kände att medarbetarna hjälpte mig att utföra ett gott ledarskap. Jag kände att de hade tålamod med mina tillkortakommanden och bidrog aktivt till förbättringar i verksamheten. 
  3. Jag hade konstant för mycket att göra. Jag hann aldrig med alla mina arbetsuppgifter och jag övade mig på att fokusera på det jag faktiskt hann utföra. Jag tränade mig i att tänka att jag gör mitt bästa, jag gör det som är viktigast först och resten får jag hantera sedan. Jag piskade inte mig själv mentalt över allt jag inte hann med. 

Hemma:

  1. Jag tränade förhållningssätt och bemötande mot mitt barn. Jag insåg att jag kunde inte ändra på honom, bara på hur jag agerade vilket i sin tur gav olika effekter på hans beteende. Jag bestämde mig efter ett par år att sluta skämmas för mitt barn. Nej, han ”uppförde” sig inte som andra vuxna tyckte vara lämpligt. Jag visste varför och jag visste också att andra inte förstod varför. Så jag valde att acceptera det och finna ro i att jag min vetskap om att jag gjorde allt jag kunde för mitt barn. Ibland spårade situationer ur i alla fall. So be it. 
  2. Jag letade aktivt efter det som fungerade i vår vardag för att det gav mig mer energi än att bara uppmärksamma allt som inte funkade. Jag prioriterade att värna om vår relation och försöka välja mina strider. 
  3. Jag fortsatte göra en del av mina egna grejor: gå promenader med hundarna, träna och träffa vänner.  Korta avbrott i vardagen som gav ny energi för knopp och kropp. Och jag gjorde det utan dåligt samvete. Jag såg det som en investering i mig, för min son och för min familj.

Vilka är dina knep för att klara en utmaningar både på jobbet och hemma?

Många hälsningar

maj 06

Född uttråkad?

By Funkamedadhd | adhd , Medvetet föräldraskap

Uttråkad och svårmotiverad

Min son säger ofta till mig med eftertryck ”jag är uttråkad!”. I de pauser som blir mellan aktiviteter eller när han ligger i sängen och ska sova på kvällen så blir han uttråkad.

Jag vet inte hur  det är med dig, men när jag ska sova så kan jag känna många saker men just uttråkad brukar inte vara en av dem. Jag tror utmattad är vanligare haha! 

Så frågan här hur kan han bli uttråkad så galet snabbt? 

Kanske fick jag svaret när jag läste Anders Hansens bok Fördel adhd. Det finns nämligen människor som föds med ett belöningssystem som fungerar annorlunda. De har ett trögare belöningssystem i hjärnan som kräver större upplevelser än att bara sitta och lyssna på nån som pratar, se på tv eller läsa en artikel för att det ska aktiveras. Det gör att de upplever världen som lite gråare. Saker som vanligtvis uppfattas som intressanta eller roliga har inte samma lyster för dem med det här tröga belöningssystemet. De blir uttråkade mycket snabbare. [Nej alla har inte "lite adhd nu förtiden"]

I skolan märks det på att de har svårt att filtrera bort ovidkommande information. De hör allt, fläkten som brummar, stolar som skrapar, pennor som raspar och bilar som kör förbi längre bort. Med en hjärna som hela tiden söker efter att aktivera belöningssystemet, flyttar fokus från det ena ljudet efter det andra. Genomgången framme vid tavlan lyckas inte aktivera belöningssystemet och därmed skapa fokus för att orka lyssna. 

Hur hänger belöningssystemet ihop med motivation att göra något? 

Belöningssystemet är igång mer eller mindre hela tiden. Signalämnet dopamin utsöndras och får oss att göra saker som att äta, gå upp, mobila, jobba eller läsa. Utan dopamin skulle vi inte känna att något var viktigt eller angeläget. Experiment på möss visade att de inte ens åt maten framför dem när forskarna hade tagit bort deras dopaminproduktion. När de fick en injektion med dopamin började de äta direkt. 

Så för personer med det här tröga belöningssystemet krävs mycket mer varierande genomgångar i skolan där man växlar mellan att prata själv, visa video, skriva på tavlan eller visa bilder. Det samma gäller högst troligt på jobbet. 

Självklart är det lätt att uppfatta min son och andra som ointresserade, omotiverade och oengagerade. Som om de med uppsåt gjorde situationen besvärligare. 

Med insikt om att belöningssystemet fungerar annorlunda kan vi tolka alla de beteendena som annars ger dessa etiketter på ett annat sätt. När vi ser de som konsekvenser av en hjärna som funkar på annat sätt kan vi lägga bort våra tolkningar av intentionerna bakom beteendena och bara fokusera på vad vi kan göra för att hjälpa belöningssystemet att aktivera sig. 

När vi flyttar fokus från att försöka ändra på individen till att försöka ändra på förutsättningarna runt omkring så når vi med största sannolikhet större framgång. Och vi stärker barnets känsla för sitt eget värde när vi skapar förutsättningar att lyckas istället. 

Har du läst så här långt? Stort tack till ditt belöningssystem som motiverade dig att läsa hela texten till slut!

Har du läst boken Fördel adhd? Berätta gärna hur du tänker!

Många hälsningar!

För dig som tycker att det är spännande hur hjärnan fungerar:

När signalämnet dopamin frisätts har hjärnan mottagare (receptorer) som fungera som dockningsstation för dopamin. När dopaminet dockar in i mottagaren påbörjas en reaktion som slutar med en känsla av välbefinnande.

Om du har mottagare som fungerar bra kommer du att känna ett tydligt välmående av dopaminet. Har du mottagare som är mindre bra på att binda dopamin kommer du förmodligen inte att känna samma välmående. 

Hur väl de här fungerar får därför effekt på hur du mår.  Det finns en gen som kallas DRD4-7R som har visats sig är sämre på att ta upp domainet. Personer med den typen av mottagare kommer troligen att uppleva tillvaron som mindre intressant.

apr 30

Vilket mindset har du?

By Funkamedadhd | Föräldraskap , Medvetet föräldraskap , Personligt ledarskap

Vilket mindset har du?

När min son fick diagnosen adhd var det en stor sorg för mig. Det kändes hemskt att veta att mitt barn alltid skulle ha det lite svårare än andra barn. Det som var lätt och självklart för dem kanske skulle vara svårt för honom. Det gjorde att jag först hade svårt att acceptera diagnosen. Jag ville inte ha den framtidsutsikten för honom. 

Men efter en del ältande och grubblande så insåg jag att jag behövde rycka upp mig. Bara för att jag hade fått ett besked jag inte ville ha betydde det inte att det inte var sant. Det vara bara ett besked som jag inte ville höra. 

Och då bestämde jag mig för att jag ska äga det här problemet för om jag gör det så äger jag också lösningen. För mig betyder det att jag gör det bästa med det jag har. Det är inte alltid tillräckligt och jag kan inte alltid lösa hela problemet, oavsett vad det är. Men jag kan göra min del av det. 

Min del av att få kvällsrutinerna att fungera, min del av att få samarbetet med skolan att fungera, min del av att erkänna när jag gör fel.

Det har hjälpt mig på många sätt. Jag kan oftare lägga fokus på det jag faktiskt kan påverka och låter inte sådant som ligger utanför min kontroll ta energi av mig. Jag övar på att hantera mina brister och på att bli bättre det jag gör. Det ger mig en känsla av att jag sitter i förarsätet på mitt liv även när det är svårt. Det ger mig en känsla av meningsfullhet och ger utrymme för att hela tiden lära mig nya saker. 

Men det här kommer inte alltid enkelt. Det känns som att förmågan behöver erövras varje dag. För utmaningar kommer hela tiden och det är så lätt att lägga fokus på omständigheterna runt omkring. 

Men jag har bestämt mig för att fortsätta träna och försöka för att jag tror att det är en väg som leder till bättre resultat och bättre hälsa över tid. 

Häromdagen såg jag den här bilden på Joanna Lundins Instagram. Den är för skolan och jag tror att tänket passar lika bra hemma. Dynamiskt mindset är väl värt att öva på om du inte har det. Forskning visar att du mår bättre och kommer mycket längre med dynamiskt mindset framför statistk.

Fritt översatt så var den så här: 

Istället för att tänka (statiskt mindset)

Försök tänka (dynamiskt mindset)

Han är inte redo att börja skolan

Hur kan vi få skolan redo för honom?

Vi har inte nog med resurser

Vad kan jag göra med de resurser jag har?

Hon behöver sitta i särskilt rum

Hur kan jag säkra att hon känner att hon hör hemma här?

Jag behöver mer assistenthjälp

Vad kan han göra självständigt?

Vi har provat den här strategin förut

Fungerade någon del av strategin?

Jag är inte utbildad för det här

Var kan jag lära mig mer?

Hur tänker du?

Ha det fint!

adhd-blogg

Ps. Om du vill veta mer om dynamiskt och statiskt mindset kan du läsa Carol Dwecks bok Mindset. Mycket intressant!

apr 15

Har samhället rätt att definiera mitt barn som avvikande?

By Funkamedadhd | adhd

diagnos adhd

I veckan höll jag föredrag på Högskolan i Gävle som hade en konferens för fritidshem. Innan jag skulle prata om hur man får ett väl fungerande samarbete mellan hem och skola så lyssnade jag på en professor i specialpedagogik som pratade om inkludering.

Han gjorde även referenser till adhd som jag tyckte var intressanta. Bara för att vara tydlig så ifrågasätter Nilholm inte att adhd finns.

Barn diagnosticeras oftare med adhd om de är födda sent på året. Särskilt då pojkar som har problem att klara skolans krav på koncentration och uppförandekoder. Min son är född i oktober. Hade det varit annorlunda om han var född i januari?! Jag kan ju inte låta bli att undra.

Olika samhällen ställer olika krav på vad som krävs när det gäller koncentration och impulskontroll. Kan det förklara den variation av mängd diagnoser som finns mellan olika länder? Gör det att de svårigheter som adhd medför upplevs som än mer besvärliga nu än förr?

I förskolan pågår just nu en skolifiering det vill säga att det har börjats ställa mer skolliknande krav. Man betonar där att det är viktigt att tidigt upptäcka barn och elevers problem. När allt fler barn inte når upp till de krav på koncentration och impulskontroll som förskola och skola ställer kommer förmodligen diagnosticeringen att öka.

Om kraven i skolan var att barnen i första klass skulle klara andragradsekvationer så skulle de flesta barnen tillskrivas inlärningssvårigheter.

Tanken svindlar - har vi för hög ambition när det gäller barnens förmåga till impulskontroll och koncentration? Vi vet att den del av hjärnan som kontrollerar förmågan att planera, hålla ut mot långsiktiga mål och konsekvenstänkande är den som utvecklas sist. Den är faktiskt inte färdig  förrän i tjugoårsåldern!

Fler barn kommer alltså att betraktas ha vad som av psykiatrin betraktar som en störning i hjärnan funktioner. De alltså barnen själva och inte deras miljö som man tycker är problematisk.

På föredraget gjorde Nilholm skillnad på elever med problem och elever i problem. Helt olika synsätt. 

Anser man att eleven är problemet kommer man söka lösningar som innebär att barnet ska förändra sig. Ser man eleven i ett problem börjar man söka lösningar runt om barnet. Hur ser undervisningssituationen ut? Vilka krav ställer vi? Hur kan vi ändra miljön? Hur kan vi ändra upplägget? Vad kan jag som vuxen göra för att få eleven att lyckas?

Det här stärkte verkligen min egen upplevelse av ett samarbete som fungerar där jag upplever att pedagogerna jobbar med förutsättningarna runt om min son. De försöker inte ändra på mitt barn.

I Sverige säger vi att 5 % av barnen har adhd. I North Carolina, USA uppgavs 16% ha diagnos varav så mycket som 30 % av pojkarna äldre än 9 år har diagnos.

Professorn ställde en väldigt intressant fråga:

Vilken rätt har ett samhälle att definiera en så stor del av sina barn och unga som avvikande?

Vad tycker du?

adhd-blogg

Boka mig gärna för ett föredrag om samarbete mellan hem och skola eller hur man får vardagen att funka med barn med adhd: jill@funkamedadhd.se, 070-799 82 29


Läs hela Claes Nilholms blogginlägg om NPF här.

Inkludering vad är det? Fyra betydelser enligt Nilholm:

  • inkludering betyder att elever i svårigheter undervisas i vanlig klass.
  • inkludering betyder att elever i svårigheter undervisas i vanlig klass och har en bra situation där.
  • inkludering betyder att alla elever har en bra situation.
  • inkludering betyder att klassen är en gemenskap.
apr 08

Behöver du en förändring?

By Funkamedadhd | Personligt ledarskap

Förändring

Jag gick en kurs i personligt ledarskap i onsdags och fick lite nya insikter!  Jag har gjort en hel del reflekterande det senaste året och jag har också gjort en stor förändring. 

Var befinner du dig? Känner du dig fångad i ditt liv eller är du där du vill vara? 

Jag insåg för ett år sedan att jag ville ha en förändring. Jag hade inte den här modellen då (kolla längre ner på sidan) men jag var i fas två - jag kände att jag behövde göra något. Jag hade jobbat som chef i över tio år och verkligen älskat det jag gjorde varje dag. Det hade utmanat mig och givit mig möjlighet att utvecklas som person samtidigt som jag fick bidra till en hållbar samhällsutveckling. 

Men jag började inse att jag inte hade lika mycket att ge längre. Att jag var sliten och lite matt i lacken.  

Samtidigt som jag axlat ett chefsjobb med ansvar för många människors arbetsmiljö hade jag haft barn med adhd i över tio år. Utmaningar på jobbet har tveklöst sammanfallit med utmaningar på hemmaplan. Jag har lyckats att balansera detta och presterat i båda spåren (jag ska återkomma till hur jag gjort det). Jobbet som chef har varit givande och jag har bidragit med hela min förmåga.

Mycket av det jag lärt mig om ledarskap har jag använt hemma. Mycket av det jag lärt mig om att leda mig själv i relationen till mitt barn har jag tagit med mig till jobbet. Att få barn med adhd gjorde mig tveklöst till en bättre version av mig själv även om det inte kom enkelt. 

Som vuxen behöver jag ta ansvar för mitt liv. Påverka de delar jag har rådighet över. Jag kom långsamt till insikt i att jag inte skulle byta till ett chefsjobb på en annan arbetsplats. Jag hade världens bästa arbetsplats redan. 

Jag ville byta livsstil. 

Jag ville försörja mig och familjen på ett annat sätt. För det finns andra sätt att jobba. Jag hade läst om det, hört andras berättelser men aldrig på riktigt tänkt att det kunde bli verklighet för mig. Kanske länge fram.

Men nu var jag 41 år, vad väntade jag på? 

Så efter mycket funderande där katastroftankarna avlöste varandra, vägande för- och nackdelar, risker och vinster så fattade jag beslutet. Jag sa upp mig efter nästan 14 år och satsade full tid på att bygga upp min egen firma. 

För jag brinner för att ge alla barn tillgång till sina styrkor - oavsett funktionsnedsättningar eller funktionsvariationer. Och vi vuxna kan göra stor skillnad som föräldrar och som pedagoger. 

Att göra det som egenföretagare gör risken större men jag känner tydligt att det här är en väg jag måste vandra. Om den inte är för mig så får jag fatta nya beslut. Då kommer jag att vara tillfreds med att jag har testat. Nöjd med att jag inte stannade kvar i komfortzonen och för alltid skulle ha undrat - tänk om jag hade provat … 

Nu har jag varit egenföretagare i 40 dagar och fortsättning följer, häng gärna med på min resa!

Är du där du vill var? Kolla in förändringshjulet!

livshjul

The Cycle of Renewal | Hudson

På kusen presenterade kursledaren the cycle of renewal.  Det var en cirkel som kunde delas in i fyra delar. 

Första fasen: du känner dig positiv och har hög energi. Du har mål med det du gör,  känner att du är på rätt ställe och att du lär dig nya saker. 

Andra fasen: du är inte helt nöjd och du känner att du har kört fast. Livet går på tomgång och du lyckas inte bryta dig loss. Du känner igen dig själv och andra i den här fasen om du gnäller ofta och gärna. Jobbet är inte så roligt längre. Huset känns inte rätt, din partner har tappat sin glans och vardagen känns mest slitsam. Det här är den lättaste fasen att fastna i för här har vi dragningskraften från  komfortzonen. Du vet vad du har men inte vad du får om du gör en förändring. 

Tredje fasen: du vänder dig inåt. Du tar steget ut i ett okänt sökande och börjar ställa frågor till dig själv. Vad vill jag egentligen?  Vad tycker jag är roligt? Vilka är mina grundläggande värderingar - de som är så viktiga för mig att jag inte kan ge avkall på dem? Den här fasen kan ta dagar till månader beroende på hur tränade vi är att identifiera våra känslor och formulera våra önskemål.

Fjärde fasen: du har hittat vägen framåt. Här har du förstått vad du vill och nu börjar jobbet med att skapa förutsättningar för att göra det. Kanske behöver du lära dig nya saker, träffa nya människor och utforska nya förmågor hos dig själv. 

Att gå igenom hela livscykeln gör vi tydligen två eller max tre gånger i ett liv. Många gånger gör vi en minitransformation mellan fas två och ett. Vi byter jobb eller boende kanske och får på det viset en nystart. 

Var finns du?
Många hälsningar

adhd-blogg
apr 02

Mamma, jag är en dålig människa

By Funkamedadhd | adhd , Föräldraskap , Medvetet föräldraskap

”Mamma, jag är en dålig människa. Jag borde inte få leva.”

 

Jag försöker möta hans blick men han ser bort. Tårarna rinner nedför hans ansikte och hakan är sänkt mot backen när vi går. Jag har hämtat honom från fritids. Jag vet att hans högsta önskan är att få en kompis. Någon att leka med efter skolan men när alla bestämmer lekar så är det ingen som inkluderar honom. Han är sex år och har aldrig haft ett kompiskalas.

 

”Vad hände?”

 

Jag frågar trots att jag vet svaret. Pedagogerna har berättat om hur arg han blivit i kapprummet. Ingen vet riktigt vad som hände innan och allra minst min son.

 

”Jag slog Daniel fast än jag inte ville. Mina händer bara slog till honom.”

 

Han gråter tyst medan vi går hemåt hand i hand. Jag vill trösta honom. Säga att det inte gör något och att det kommer att ordna sig. Men jag kan inte för jag vet att det visst spelar roll. Vi bor på en liten ort. Han går på en liten skola. Det blir inte lättare att få kompisar när man slår dem även om jag vet att han är världens snällaste kille egentligen.

 

Jag pratade med barnpsykologen om att han slogs. Hon sa att det var dags att berätta för honom att han har adhd. Han måste få en förklaring till varför han har så svårt att låta bli att slåss. Varför det känns  som om armen är den som slår trots att han själv inte vill.

 

Jag hade inte berättat att han har adhd. Jag hade inte tyckt att det var viktigt med själva diagnosen utan vi hade pratat om att man var olika. Att alla hade olika styrkor och svagheter. Men nu var det alltså dags. Hur skulle jag göra det på bästa sätt?

 

Jag bestämde mig för att rita för honom. Jag började med att säga att han hade något som heter adhd och det kan gör att man blir arg snabbt.  För de som inte har adhd så är de först glada (pekade på den gröna linjen), sedan kanske de blir lite irriterade (pekade på den orangea linjen) och sedan efter ett tag blir de arga.

Men när man har adhd så är man först glad, sedan är man kanske en kort stund irriterad för snabbt blir man JÄTTEARG. Jag visar dramatiskt på den röda linjen. Han tittar intresserat på teckningen.

”Som jag mamma! Jag blir ju jättearg!”

”Ja och det beror på att du har adhd. När du är så där jättearg det är då dina armar slåss.”

 

glad adhd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag visar en teckning till och förklarar att när man har adhd så är man också bra på en del saker och mindre bra på andra. Jämfört med andra så kan den som har adhd vara bättre på att komma på många idéer, lära sig roliga saker snabbt och göra saker fort. Och jämfört med andra, utan adhd, så var det svårt att sitta stilla, låta bli att slåss och prata med lagom röstvolym.

 

Han kände igen sig och blev väldigt intresserad av staplarna och vi fick en bra diskussion om vad de innebar och hur det var för honom.  [Vill du ha fler exempel från vardagen? Ladda ner min e-bok gratis!]

 

svagheter adhd

 

Dagen efter tog jag med teckningarna till förskoleklassen. Jag frågade om han ville berätta för fröken om dem? Han sken upp och började genast berätta att han har adhd och då är man bra på det här och har svårt för det där. Och att det var därför han blev så arg ibland fast han inte ville och så vidare. Fröken som så klart visste allt redan lyssnade, nickade och bekräftade det han sa om både styrkor och svagheter.

Några veckor senare fick jag dessutom höra att han ställt sig inför hela förskoleklassen och visat teckningarna och berättat för klasskompisarna om sin adhd.

 

Jag kunde inte vara mer lättad över att adhd aldrig blev skämmigt eller konstigt. Bara så som det var. [Jag kan inte förändra mitt barn]

 

Hur berättade du för ditt barn om diagnosen? Berätta gärna!

 

Många hälsningar!

adhd-blogg

mar 25

Nej, alla har inte ”lite adhd nu förtiden”

By Funkamedadhd | adhd , Föräldraskap , Medvetet föräldraskap

Adhd och föräldraskap. I veckan var jag på middag med människor jag inte träffat tidigare. Vanligaste frågan är ju så klart vad man jobbar med. Jag svarade att jag höll föredrag och gjorde webbkurser om hur man får vardagen att funka med barn med adhd.

”Hur kommer det sig?”

Jag svarade att jag har barn med adhd och jag vill hjälpa andra föräldrar och pedagoger med mina erfarenheter.

Gillande nickar och sedan:

”Har inte alla lite adhd nu för tiden?” 

Jag får höra det ganska ofta som om adhd är modernt. Något man kan få om man vill. Och jag fattar det. Jag fattar att folk inte har koll. Det hade inte jag heller innan jag själv fick barn med adhd. Och jag fattar att det kan kännas som om det pratas om adhd överallt. Jag tänker att det är bra. Ökad kunskap kan göra vardagen lättre för dem som har diagnos.

Så hur är det? Har alla lite adhd nu för tiden? För visst kan många känna igen sig i symptomen för adhd. Svårt att koncentrera sig, lätt bli distraherad, jobbigt att organisera och planera sitt arbete (sitt liv), svårt att lyssna på andra – lätt att avbryta och så vidare. När jag läser igenom listan på vanliga problem så visst, det stämmer in på mig också.

Ibland.

För även om adhd kallas superkraft och underbart så är grunden för diagnosen en stor svårighet i att få vardagen att fungera. Känner jag igen mig i alla kriterier men ändå inte har några svårigheter att få vardagen att funka – då har jag inget funktionshinder. Då blir det ingen diagnos.

Jag har mött vuxna som inte kan betala sina räkningar trots att Kronofogden knackar på, som inte fixar att få in deklarationen ens samma årstid som den har deadline, som gör av med hela lönen två dagar efter den kommit in på kontot. Folk som högpresterar på jobbet men klarar inte av livet hemma. Vuxna som inte har mat i kylskåpet för att antingen är pengarna slut eller så har de glömt att handla. Personer som tar impulsiva sms-lån (hur kan de ens få finnas?!) för att lösa något behov den timmen medan skulderna växer.

Jag läste Viktor Frisk bok förra året.  Han gör listor på allt han ska göra: Gå upp, klä på sig, gå till gymmet, duscha, äta frukost osv. Listor på en detaljeringsnivå som ingen person utan en stor svårighet att planera och organisera sitt liv skulle skriva.

Diagnos adhd är ingen superkaft och heller inget som finns ”lite överallt”. Det kan vara en galen utmaning att fixa sitt ansvar som vuxen. Strategier för att hjälpa sig själv krävs och förmodligen stöd från någon runt omkring, en partner, en förälder eller kanske en boendestödjare.

Det var det här som gjorde att jag kände en stor sorg när min son fick diagnosen. Sorgen över att hans liv alltid skulle vara lite svårare än andras. Att det som var lätt för andra skulle vara svårt för honom.

Med det sagt så tror jag på att bygga på de styrkor man har. Det är bra för människor i allmänhet och för personer med adhd i synnerhet. Har man svårt att få ihop olika delar i livet så behöver man folk runt omkring en som ser ens förmågor (och inte bara oförmågor), som peppar och stöttar.  Att bygga på sina styrkor handlar om att skapa ett mindset  som inte skapar nya problem som dåligt självförtroende och en känsla av att livet är kört på förhand. [Jag kan inte förändra mitt barn] Att få möjlighet att utveckla det man är bra på.

För det krävs strategier för att få vardagen att fungera. Larm på mobilen, att göra -listor, tydliga prioriteringar, öva på att be om hjälp och så vidare. Det är vad jag vill för min son. Att människor runt omkring honom ska se hans styrkor och inte döma honom efter hans svårigheter. Och att han redan från ung ålder övar på sina strategier för att få vardagen att funka.  Att hjälpa honom med det – det är mitt uppdrag.

Hur tänker du kring adhd? Kommentera gärna!

Många hälsningar!

adhd-blogg

Ps. Vill du ha stöd och råd i vardagen? Kolla in vår medlemsklubb för föräldrar Funka med adhd-Vänner

mar 17

Wow – det funkade bättre än jag vågat hoppas på! [blogg]

By Funkamedadhd | adhd , Föräldraskap

Adhd och föräldraskap. När min son var runt tre år så ville jag gå på barnteater med honom. Jag hade aldrig varit på barnteater förut och inte han heller. Det skulle vara på biblioteket och var en typiskt svår situation för honom. Sitta stilla, i vad som förmodligen var en evighet, inte prata utan titta på skådespelet.

 

Jag var osäker på hur det hela skulle fungera. Han var liksom inte den typen av barn som smälte in i en grupp, kollade hur andra gjorde och sedan gjorde lika. Det var precis tvärt om. Stack ut från gruppen, struntade fullkomligt i hur andra gjorde och pratade konstant oavsett situation.

 

Men jag ville ändå testa.

 

Jag fick tips från en kompis (min poddkollega Ulrika Gill) om att ritprata. Jag hade aldrig hört talas om det förut. Och ärligt talat, när hon beskrev vad jag skulle göra var jag mer än tveksam. Varför skulle det där fungera? Men å andra sidan hade jag heller inget att förlora. Jag bestämde mig för att testa.

 

Lite taffligt började jag rita ett rum, ett par streckgubbar som var skådespelarna och så lite ringar för var vi skulle sitta. Och så visade jag Alexander teckningen.

 

Skratta inte nu, men här är teckningen.

Ritprata som förberedelse

”Vi ska gå på teater idag. Det kommer att gå till så här: Vi ska vara i ett rum på biblioteket. Det kommer att andra barn och vuxna där. Vi sitter här. Och vi ska titta och lyssna på två personer som ska berätta en berättelse för oss. De kommer att vara här. Vi ska bara sitta och lyssna. Inte springa runt och inte prata.” [Vill du se fler av mina teckningar? Nu får du min bok gratis!]

 

Sonen tittade på teckningen i vad som kändes som två nanosekunder, sa något och sprang iväg. Och jag minns att jag tänkte – eller hur att det här funkar..! Jag tog med teckningen och innan vi gick in på biblioteket visade jag honom igen. ”Kommer du ihåg? Sitta och titta?” Han kollade ungefär lika snabbt och virvlade sedan in genom dörrarna.

 

Jag hade inga större förhoppningar om att det skulle fungera. Tänkte att om det blir för svårt får vi åka hem helt enkelt. Inte mer med det.

 

Teatern började. Och det visade sig fungera jättebra! Jag var i chock. Sonen satt stilla på lilla pallen. Pratade bara när skådespelarna ställde frågor till publiken. Okej, kanske svarade han lite väl mycket då men strunt i det! Vi var en del av publiken, väckte ingen särskild uppmärksamhet och fick en riktigt bra upplevelse tillsammans! När jag gick därifrån var jag både lättad och upprymd. Sonen bubblade glatt på om teaterberättelsen.

 

Kunde det verkligen fungera SÅ bra?! Kändes overkligt men det fick mig verkligen peppad på att fortsätta använda ritprat som förberedelse för situationer jag visste skulle vara svåra. Och om och om igen har jag märkt hur väl det fungerar. Inte alla gånger men tillräckligt många gånger för att jag varmt kan rekommendera det till alla!

 

Jag ritpratar för min sexåriga dotter nu också. Ibland tar hon pennan från mig och stryker över det hon inte vill vara med om. Hahaha – också en lösning. Ibland frågar hon själv efter det: Mamma kan du rita vad som ska hända.

 

För att det här är så bra måste bara säga några ord om Funka med adhd:s webbkurs. Jag och Ulrika Gill (pedagog med många års erfarenhet av att möta barn med särskilda behov och visualisering som sin superkraft) har faktiskt samlat våra bästa tips för strategier och mindset i en webbkurs nu.

 

Den heter Bli den förälder du vill vara och i den får du:

  • Sätta ord på vad som är viktig i ditt föräldraskap
  • Insikter och metoder för hur du kan bemöta ditt barn för att få det beteende hos barnet som du önskar
  • Metoder för ritprat och andra visualiseringar
  • Tillgång till en Facebookgrupp där du kan utbyta erfarenheter från andra föräldrar i samma situation.

Bonusar direkt när du anmäler dig

  1. Boken Hur får man det att funka? Inspiration för föräldrar och pedagoger som gratis e-bok
  2. Onlineföredrag ”Väl fungerande vardag med barn med adhd”

Låter det intressant? Läs mer här.

Vill du kolla in hur den ser ut på insidan? Se här.

Frågor? Hör av dig till jill@funkamedadhd.se

Ha det fint!

adhd-blogg

mar 04

Hjälp! Kan min dotter ha adhd?

By Funkamedadhd | adhd , Föräldraskap , Personligt ledarskap

Flickors adhd ser ofta annorlunda ut jämfört med pojkar.  Jag blev uppmärksammad på det när vi spelade in den här veckans poddavsnitt med Mrs Hyper  (släpps 8 mars – missa inte det!). Att tjejer och killars adhd kan se så olika ut att man helt missar tjejerna.

 

Jag sitter där, lyssnar på hennes berättelse, ställer frågor och tänker att herregud det låter som om hon beskriver mitt barn.

 

Min dotter.

 

Min dotter som inte har någon diagnos men som jag har tänkt hundra gånger – vad är det för fel på henne?! Varför blir hon så hysterisk för ”allting”?! Jag tar fram fel mugg till mjölken, katastrof. Jag häller i chokladpulver i glaset när hon hade tänkt att göra det. Katastrof. Jag säger (i välment försök att förbereda) att idag ska du tvätta håret. Utbrott för ”jag vill inte höra om sådant där! Varför säger du sånt?!!” Hon som inte vill ha ett familjekalas för att det är jobbigt när vuxna skrattar. Och hon vill inte att de ska skratta åt henne.

 

Min dotter som älskar att räkna och flitigt sitter med sin lilla anteckningsbok och skriver 1+1=2. Eller skriver alla tjejernas namn på förskolan bara för att det är roligt att göra bokstäver. Hon som minns vilken dag det är och faktiskt kan följa instruktioner i flera led. Hon som redan har många vänner och har haft flera kalas fastän hon bara är sex år. Min dotter som faktisk kan hålla röda tråden i ett samtal och inte byter lekar var femte sekund. Vi som bakar och gör roliga saker, aktiviteter som jag aldrig kunde göra med sonen.

 

Vad är vad egentligen? Jag läser på. Hittar undersökningar om hur vi så ofta missar flickors adhd för att de har andra beteenden även om grunden för diagnosen är densamma. Att frågorna kring flickors adhd behöver ställas på ett annat sätt. Att formulären utgår från pojkars adhd. Inte förvånande eftersom den mesta forskningen om kroppen utgår från den manliga kroppen. Mediciner utvecklas med utgångspunkt från hur män fungerar.

 

Jag läser att ”det finns en studie som visar att mammor är mer kritiska till döttrar med adhd än till pojkar med samma diagnos.”

 

Hjälp! Tänk om det är jag?

 

Japp, låter som jag. *skäms*

 

Jag har reflekterat över det själv, att jag har mindre tålamod med hennes utbrott. Varför? För att jag tycker att det blir FÖR mycket. Så korkat. Som om hon mår bra av att bli så arg – att hon blir det för att hon vill, när hon i själva verket får utbrott för att hon inte förmår.

 

Jag läser att flickors problem inte visar sig lika mycket i skolan. De håller i sig själva så hårt i skolan så att de exploderar när de kommer hem. Problemen är ofta större hemma än i skolan och därför blir de utredda senare.

 

Jag tänker på min son när han var i femårsåldern.  Jag tyckte att det fungerade rätt bra hemma men på förskolan, där var det tuffare. Han fick en utredning när han var fem. Diagnos adhd. Ren adhd och mycket adhd.

 

Det är inte så att jag vill ha ett barn till med diagnos. Jag vill bara inte vara den förälder som stoppar huvudet i sanden och inte ser det som är rakt framför en. Min son har fått fantastiskt bra stöd och hjälp. Jag vill att min dotter ska möta samma förståelse hon också oavsett behov.  Inte minst från mig..!

 

Jag har en massa pedagogiska verktyg i min verktygslåda nu efter alla år jag har jobbat med att få en väl fungerande vardag med min son. En del av dem har jag använt för min dotter också. Vissa har fungerat bra andra inte alls. Ibland känns det som om jag står på noll. Som om jag inte lärt mig någonting.

 

Men det är inte sant.

 

Jag har lärt mig att det hänger på mig. Att det enda jag kan påverka är mitt beteende, mitt bemötande och miljön runtomkring. För att jag vet att om jag äger problemet så äger jag också lösningen. Jag varken kan eller ska ändra mitt barn. Kanske har hon adhd, kanske uppfyller hon ”bara” delar av kriterierna men inte alla. Drag av adhd hursomhelst och bör få mitt stöd utifrån det.

 

Känns lite som en nystart. En ny resa som börjar. Hoppas du vill hänga med.

 

Har du en tjej med adhd? Kommentera gärna! Vilka skillnader ser du?

 

Ha det fint!

adhd-blogg

 

 

 

Ps. Den 9 mars öppnar anmälan till Funka med adhd:s webbkurs: Bli den förälder du vill vara. Missa inte den! Läs mer här.

1 2