Ska du inte stoppa honom?

Adhd och medvetet föräldraskap. Jag var 35 år och jag minns att jag kunde titta med illa dold avundsjuka på föräldrar som hade lugna barn. De där familjerna som satt på filtar i parken och fikade med sina barn. Familjerna där barnen också SATT på filten med ett litet kex i handen.

 

Så fint.

 

Eller de som var på restaurang och barnen satt, åt och pratade vid bordet.

 

Familjerna  som inte hade en fyraåring ålandes under bordet, springandes mellan borden eller klättrandes i fönstret ut mot gatan. De som betraktade mitt barn och funderade över om jag inte borde göra något åt honom. Uppfostra honom till exempel, kunde det kanske vara något? Lära honom vad som var rätt och fel? [Jag kan inte förändra mitt barn]

 

Om de tänkte så kan jag förstå det. För jag tänkte exakt lika innan jag skaffade barn. Jag trodde på allvar att det gick att lära alla barn hur man ”uppför sig”. Det var väl en fråga om engagemang från föräldrarna och uppfostran?! För hur skulle jag kunna veta? Och hur lätt är det inte att döma när man inte förstår?

För att få en vardag som fungerade valde jag vart vi åkte och inte åkte med omsorg. Köpcentrum var en mardröm som undveks om det var möjligt. Hundklubben var ett ställe där det fanns stora ytor att röra sig på. Perfekt! Städdagar och andra gemensamma aktiviteter på klubben passade oss utmärkt. Sonen kunde röra sig fritt utan att störa andra. Jag hade bra överblick.

 

Kan han inte ramla ner?

Jag minns en gång vi var där. Min fyraåring sprang som en gasell över gräsplanen och började klättra på en ställning längre bort. Den var i axelhöjd på mig. Högt men inte för högt. Jag bedömde den som en nivå två och lät honom hållas. Mammorna runt om mig började oroligt skruva på sig när de såg honom klättra.

 

”Kan han inte ramla ner där borta?”  Jag nickade medan jag betraktade honom. Han var en god klättrare. När han klättrade var det som om allt fokus riktades mot hur ben och armar skulle placeras. Plötsligt var han noggrann och systematisk.

”Ska du inte hämta honom?”

 

Min riskhantering

Jag förklarade mitt system för riskhantering. Nivå ett – risk för blåmärken och skrubbsår. Nivå två – risk för att bryta armen. Nivå tre – farligt.

 

Nivå ett var alltid acceptabelt. Nivå två var acceptabelt under vissa omständigheter t ex på hundklubben eller lekparken. Nivå tre var aldrig acceptabelt. Det kunde vara att springa ut på en parkeringsplats eller på vägen där det fanns bilar. Jag säkrade alltid att nivå tre. Övrigt fick jag acceptera om vi skulle kunna ha en vardag är vi gjorde saker tillsammans.

 

De stirrade klentroget på mig. Osäkra på om jag drev med dem. Det gjorde jag inte. Fullt allvar. Välkommen till vår vardag.

 

Vad jag inte kan kräva

För vad som var svårt att förklara för de andra mammorna var att jag inte kunde rama in min son som de kunde med sina barn. Jag kunde inte kräva av honom att vara intill mig , hålla sig stilla eller vänta på det som skulle hända härnäst. Inte utan att det skulle krävas den ena konflikten efter den andra vilket skulle förta hela utflykten.

 

Risksystemet gjorde att vi kunde åka till skogen och lekparker och få en hyfsat konfliktfri upplevelse. Det gjorde att vi kunde få en väl fungerande vardag. För den här hyperaktiviteten var min vardag. Var dag. [Vill du handla med barnen utan bråk?]

 

När jag såg familjerna med stillsamma barn minns jag att jag tänkte att de där föräldrarna vet inte hur det är att ha barn! *skratt* Vilket de naturligt visste, på deras sätt.

 

Hur tänker du? Förstår du varför jag hade min riskhantering? Har det hänt dig att du mött andra vuxna som har haft svårt att förstå dina val?

 

 

Vill du ha följa bloggen och få lite inspiration i vardagen? Välkommen till Funka med adhd kunskapsbrev!

Under våren kommer jag att blogga om personligt ledarskap, medvetet föräldraskap och adhd-strategier. Hoppas du vill hänga med och dela dina erfarenheter!

Ha det fint!

adhd-blogg

4 Responses to “Ska du inte stoppa honom?”

Author's gravatar

Alla mina 3 barn har varit som nyckelpigor….. letat efter den högsta punkten😀. Klättrat i träd, klättrat i gungställningen och fått lov att ha köksstolarna legat ner. Bara barn 1 har diagnos. När han skulle krypa ut på altanen gjorde jag en riskbedömning, 2 trätrappsteg, trägolv nedanför, om han missbedömde hur han skulle ta sig ner skulle han inte göra sig så illa. Och, eftersom jag inte skyndade mig fram för att hindra honom, stressade han inte ut och föll, utan tog sig lugnt och metodiskt tog sig ner. På dagis och fritids har de nog haft hjärtat i halsgropen många gånger, men, peppar, peppar, så har ingen behövt åka till sjukhus….

    Author's gravatar

    Ja vad är det med det där klättrandet? Verkar vara många som gillar det! Jag tycker också att min son har varit metodisk i sitt klättrande på ett sätt som han inte varit i något annat. Tror att du gjorde klokt i att ta det lugnt och lita på att han skulle klara det. 🙂

Author's gravatar

Så på pricken hur vi haft det med vår son som har Adhd. Det var exakt sådär! Vi valde noga vad vi gjorde och i vilka miljöer vi rörde oss. Vi fick acceptera saker som vår son gjorde som andra inte skulle gjort, bara för att få en fungerande vardag. Det är så fantastiskt att få följa dig och din dina vardag! Du ger så många bra tips och strategier. Det är ”skönt” att se att andra upplevt liknande saker som en själv. Man är liksom inte ensam.

    Author's gravatar

    Tack! Vad roligt att höra att du har nytta av det jag skriver, tack för att du berättar det! Jag tror stenhårt på att vi kan inspirera varandra genom att dela erfarenheter. Och jag håller med om att det är skönt att veta att man som förälder inte är ensam om de utmaningar man stöter på!

Leave a Reply