Jag lovar att förvänta mig stordåd [blogg]

Adhd, föräldraskap och personligt ledarskap. Jag växte upp med föräldrar som alltid trodde att jag kunde lösa allting. På ett självklart sätt sa de att ”det här fixar du” eller så hjälpte mig med något praktiskt som behövdes för att jag skulle klara det. Jag kände alltid att jag hade förmåga att göra det jag verkligen ville göra. ”Det löser sig alltid.” Det kändes inte som en press att jag måste klara allting utan mer som ett stöd. För när jag misslyckades så var kommentaren ”Sånt som händer. Nästa gång går det bättre.”

 

Ingen sa att jag kunde

När jag poddade med min kollega Ulrika Gill i Funka med adhd-Jill&Gill så nämnde jag att skolan hade givit Alexander större utmaningar nu i fyran. De ville inte ta förgivet att han behövde samma stöd som i trean utan ville prova och se vad han verkligen behövde nu.  Då sa Ulrika, som har mött många ungdomar i högstadiet och gymnasiet, något som verkligen fick mig att haja till. Hon berättade att hon hört av många ungdomar att ”det var ingen som trodde att jag skulle klara det” eller ”jag har aldrig skrivit mer än en halv A4:a för det var ingen som sa att jag kunde det”.

 

Vad fruktansvärt. I vår strävan att hjälpa så blir det snarare att stjälpa. Det påminde mig om kraften i förväntningar. Förväntningar som kan vara positiva eller negativa. Det påminde mig om mitt eget löfte när Alexander var fem år gammal och fick diagnos: Jag ska göra vad jag kan för att han ska få tillgång till sina styrkor.

 

Jag vill skydda honom

Nu är han tio år. Hur kan jag påminna honom om hans styrkor så att han får känna att han är en person med kraft och förmåga? Inte ett barn med assistent för att klara skolan. Hur kan jag säkra att jag själv hänger med i hans utveckling. För adhd eller inte. Han växer, utvecklas och mognar. Jag behöver hänga med och se hans nyvunna förmågor. Inte hänga kvar i gamla behov. När jag ser hans glädje, ångest, oro och förväntningar så väcks en sådan beskyddarinstinkt inom mig. Jag vill så gärna skydda honom från oförstående vuxna, elaka kommentarer och misslyckanden som skär i hjärtat.

 

Men det jag förväntar mig att se det är också det jag kommer att uppmärksamma.

 

Så här behöver jag se till att jag har rätt glasögon på mig. De som ser en stark och positiv individ som hela tiden lär sig nya saker och har många goda sidor. För det är de sidorna jag vill spegla tillbaka till honom.

 

Det kan göra hela skillnaden

Nu är det nytt år. Det påminner mig om att vi är på en resa där det händer mycket efter vägen. Jag har haft mål för mitt föräldraskap och nu är det dags att förnya dem. För om jag inte vet vart jag är på väg hur ska jag då veta vilken väg som är den bästa att ta? En utfästelse jag gör är: Jag ska fortsätta förvänta mig stordåd av mina barn! För jag tror verkligen att det kan göra hela skillnaden.

 

Har du formulerat mål för ditt föräldraskap? Dela gärna, här behövs inspiration!

 

 

 

 

Ps. Vill du höra hela vår historia online? Jag har spelat in den här!

Leave a Reply